Det är Tisdag och jag ska iväg, om några timmar, på min skrivarkurs och skriva lite poesi, dikter och umgås med de andra lite förvirrade själarna…

SjälvporträttDet blev inget måla av igår, men väl en långpromenad.
Jag låter mig luras att det är vår. Jag tillåter mig att få känna våren i kroppen.
Det är skönt. Det blir ”vår” ute idag med. Plusgrader i alla fall. Jag längtar så oerhört efter mer ljus, mer sol och mer av de levande människorna som kommer med detta!

Akvarellerna vilar och väntar i gästrummet, bland alla de andra projekten jag har på gång. Det där gästrummet, i Alby, hos min man och kärlek, som inte är något gästrum längre, utan som numer ser ut som en samlingsplats för uppslag, idéer och olika kreativa planer.
Det måste städas där. Det måste bli ordning!
Vi, eller jag kanske till och med, måste få hyfs och reda i rummet, för det ser ut som om en extremsamlare har flyttat in där… Eller en ”horder” som det heter på engelska och som används som en beskrivning av människor med en sjukligt paranoid egenskap att samla på sig saker och dessutom inte kunna göra sig av med dem.
Så extremt kanske det inte är, men det är rörigt och vi skulle behöva bringa lite mer ordning i det där utrymmet…
Hemma, i Bagarmossen, i mitt eget hem, finns inte några som helst utrymmen för uppsamlingsplatser av det här slaget, men hos min partner har jag brett ut mig lite överallt, så även han själv…
En liten ”arbetsverkstad” och ett litet ”hobbyrum”… Det stör mitt ordningssamaste jag!

Det är Tisdag och jag ska iväg, om några timmar, på min skrivarkurs och skriva lite poesi, dikter och umgås med de andra lite förvirrade själarna.
Det är inte alls vad jag hade förväntat mig av en skrivarkurs och det är inte heller vad jag hade hoppats på att det skulle vara, men det ger lite glöd i skrivandet och det ger lite inspiration ändå! Och somligt blir ju inte som man har tänkt sig, men det faller sig ganska bra ändå. Det kan bli bra ändå!
Jag hade väl kanske hoppats på att få hjälp med mina egna ”skrivarprojekt”, sådant jag försöker att sammanställa, men det har inte kommit på tal och det är inte heller den typen av skrivarkurs som jag är deltagare utav.
Tilläggas bör att jag har inte tagit upp det med handledaren heller och jag har inte berättat att jag skriver och har skrivit så pass mycket, att jag enkelt skulle få ihop till en mindre novell och diktsamling.
Men skrivarkursen ger idéer, viss inspiration och ett mer nyanserat sätt att skriva på, så det är gott nog ändå…
Vad det blir av detta vet ingen och det är en skrivarkurs med minsta möjliga ambition och det är skönt. Inga krav och inte heller upplever jag att det blir prestigefyllt och det är bara bra och skönt.
Dessutom träffar jag människor i min egen situation och det är gott nog för mig.
Jag känner mig jävligt ensam i min mentala röra och då är det skönt att träffa fler människor som bebos av rädslor, oro och tankar kring döden. Det är dock ingenting vi talar om, det är en tyst överenskommelse, men alla vi som deltar i gruppen har olika svårigheter och olika typer av hinder att komma över… Det sätter liksom tonen för gemenskapen. Alla vet, och vi behöver inte samtal om det!

IMG_1264Diakonen i Skarpnäcksförsamling, har jag vänt mig till. För själavård och för samtal. De har inte hörts av ännu.
Psykiatrin erbjuder mig ingen hjälp och inga samtal, det är stiltje i det där och ingen vet någonting om någonting, så för att få mina samtal, nya infallsvinklar och för att hålla mina tankar fräscha och ”hela”, så behöver jag få prata, ventilera och samtal kring mitt livs svårigheter.
Jag fick förslaget att ta kontakt med kyrkan av en nyvunnen vän, för att få andlig vägledning via dem så länge. Det är en lösning och det är bra för min andlighet och för mitt själsliga jag…
Det är för mycket av negativitet och nedåtgående funderingar hos mig.
Jag behöver få hjälp med att bryta det och jag behöver ständigt få underhålla mina tankar på ett positivt sätt. Lite av ett underhåll av ”hårddisken” mellan axlarna. För övrigt behöver jag hjälp med ansökningar till olika fonder, stiftelser och donationsfonder. Min ekonomi är i mindre bra skick och jag skulle behöva hjälp på vägen.
De kommer att höras av… Jag uppskattar kyrkan! Och men med detta sagt/skrivet så är inte psykiatrin fråntagen sitt ansvar att hjälpa mig! Tvärtom!
Det är endast en lösning på vägen! Jag är oerhört trött på dödens närvaro i mitt liv… Alltid döden och döendet. Alltid denna uppgivenhet och mina rädslor för livet… Jag är ganska bra på att finna lösningar på det som gnider och ligger ann i hjärtat! Kan inte psykiatrin och Socialpsykiatrin hjälpa mig bättre, så får jag lösa det så länge på ett annat vis. Jag behöver mina samtal och distraktioner för att orka med och för att stå ut!

Tack för ordet och din uppmärksamhet!
På återläsande på ett eller annat vis under dagen! Var rädd om dig och var snälla mot varann därute! Vi behöver mer kärlek och vänlighet i tillvaron just nu… Det ÄR en mörk tid vi lever i!

Väl Mött / Arthur (Din kamrat i cyberspace!)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s