Jag är deprimerad. Fan också! Jag blir tvungen att erkänna det… hon såg ju att jag inte mådde riktigt bra!

Hösten AlbyDet blev en lång dag igår. Dock en bra och konstruktiv dag, men lång.
Och jag tappade förstås humöret på vägen hem ifrån ett möte med en mycket god vän, och det endast för att jag var så ini-helvete trött, efter några timmars skrivande på personliga brev och CV för hennes räkning.
Det var roligt och jag uppskattade att jag blev ombedd att ”hjälpa till”, men det blev lite för mycket och hjärnan ”frikopplade” vid flera tillfällen.
Det var som om jag, vid några tillfällen, trillade ner i nuet och verkligheten och inte begrep var jag befann mig, vad jag sysslade på med och jag förstod inte heller orden och texten som jag precis hade skrivit på datorskärmen… Det tog några sekunder för skallen att samla ihop sig själv igen, men sedan fungerade ”hårddisken” en stund och så upprepades proceduren… Det var förbannat skrämmande och väldigt obehagligt. Och ju tröttare jag blev, desto ”dummare” blev jag. Det har hänt förr. Totalt förvirrad!Men det var väldigt trevligt och mysigt att tillsammans med en god vän få ihop ett schysst personligt brev för arbetsansökningar, men jag inser ju min låga kapacitet och hur lite energi jag har och hur mycket kraft det går åt för mig att vara kreativ och produktiv. Jag är inte alls samma man som jag var för några år sedan. Jag räcker inte ända fram och jag håller inte ihop! Det där handlar återigen om att acceptera och komma till insikt… och för mig är det bara att försöka att lära mig balansgången mellan vad jag verkligen klarar av och vad jag egentligen vill. Hårfint!

Jag är deprimerad. Fan också!
Jag blir tvungen att erkänna det.
Jag insåg det igår när min goda vän Maria frågade mig hur jag mådde, egentligen, och hur jag har det.
IMG_1261Som vanligt bet jag ihop för att inte börja gråta och hon såg ju att jag inte mådde riktigt bra!
Hon känner mig så väl och ”kände in” att jag var ”avslagen” och ”låg”.
Jag berättade om den där känslan jag har varje dag, om döden, dess närvaro och hur svårt det är ibland att komma ur sängen, för det är ju meningslöst.
Jag förklarade att jag försöker att ordna med mina göranden ändå och att jag tycker att jag hela tiden gör mitt bästa för att stå upprätt och vara högst levande.
Jag förklarade också min känsla av att invänta döden och att jag faktiskt är färdig med mitt liv. Jag är klar nu! Jag har inget mer att tillföra och jag är så gott som avslutad och borde ta min ”examen” och bara få vila ifrån allting som rör livet och att leva.
Men… Jag förklarade också mina insikter och min medvetenhet; Det ÄR en känsla, inte en realitet, egentligen och jag KAN se skillnad på det, men känslorna kan bli så starka och tuffa, att det övermannar mig och blir den verklighet som jag absorberas av.
Jag står inte ut längre. Jag vill inte mer. Jag orkar inte… Det är mitt livs sanning och ändå vet jag innerst inne att det inte stämmer… Det där är inte jag! Den där mannen med tankarna kring meningslösheten och betydelselösheten är inte den sanna människan och personen. Förnuftet VET en sak, emedan själen och hjärtat skriker efter syre, friska andetag och lite mera glädje och liv att leva.
SAM_0105 (2)Nu är det så här och jag får ”stå ut” lite till, innan jag får komma till en mottagning och få hjälp. Fram tills dess så måste jag erkänna och berätta, även för dig som läser, att ja… jo, jag är deprimerad och jag kommer inte undan.
Att det ska vara så svårt att erkänna. Det blir ett bakslag.
Jag jobbar på och jag anstränger mig som fan och jag tycker att jag gör bra saker för att upprätthålla min person och vardag och trots mina ansträngningar så blir det ett jäkla bakslag, ett misslyckande och en jävligt geggig gegga.
Jag är bara trött. Oerhört trött… Men det blir bra! Det måste bli bra! Det är inte meningen att livet ska vara så här!

Min man och kärlek är ledig idag.
Det finns inga planer, vad jag vet och jag ska förmodligen bara vara lugn och fin, kanske ta mig en promenad och sedan njuta av tystnaden. Jag behöver återhämtning!

Jag återkommer under dagen, på ett eller annat vis och jag skall fotfarande bjuda på den där ”mindre bra dikten” som jag fick ihop på skrivarkursen häromdagen.

Var rädd om dig! Och tusen tack för din uppmärksamhet! Jag uppskattar det! Kommentera gärna de skrivna orden… Det är tacksamt och konstruktivt för mig!
Och du… Som Elin Ek brukade säga; ”Ta ingen skit, av någon”!

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s