Jag blev lite ompysslad av min kärlek, man och bästa vän, igår. Avsaknaden av Oxytocin och Endorfiner? Varma, spinnande och tröstande Kattmagar…

12507540_10206916095675596_5861987925817916102_n

Varma, spinnande och tröstande Kattmagar.

Jag tog ett varmt bad igår kväll.
Lyxade till det med badsalt från Dermalogica.
Fixade mina fötter, skrubbade kroppen och försökte verkligen att njuta av det varma och sköna vattnet. Ville slappna av och önskade få lugn och ro.
Jag blev lite ompysslad av min kärlek, man och bästa vän, igår. Han provade lite nya hudvårdsprodukter på mig. Jag behövde verkligen det, få bli uppmuntrad och kramad på. Det var väldigt mysigt och annorlunda. Det händer liksom inte så ofta. Han är inte riktigt den typen. Men det var härligt att få bli omhuldad! Jag blir lika överraskad varje gång…
Ibland har jag ett oerhört behov av att bli smekt och kramad på, och ibland vill jag få en lätt massage och bara bli rörd vid. Avsaknaden av Oxytocin och Endorfiner? Må bra hormoner? Vem vet…

Jag målade inte, jag skrev inte mer och jag lyssnade inte på musik.
Hjärntrött och lite ledsen.
Uppgiven, är ett bättre ord.
AkvarellerAvslutade kvällen ganska sent framför teven, med en spinnande varm kattmage och lite Amerikans tecknad humor. Varma, spinnande och tröstande Kattmagar. Det är tamejtusan den allra bästa medicinen för trötta kroppar och själar!
Somnade på soffan förstås och det gör ingenting alls, har jag bestämt!

Kröp ner bredvid en varm kropp i en varm säng och kände mig mindre ensam.
Man kan vara ensam i en tvåsamhet. Det sistnämnda beror mycket på en själv. Prata, säger jag, tala med varann och jag… Jag gör tvärtom, är tyst och säger inget.
Vill inte störa och vill inte oroa. Vill inte skapa rädslor och inte  heller oro hos dem omkring mig… Vill inte besvära och jag vet att mitt ”lågvatten” går över. Mitt sämre mående är alltid övergående! Att jag erkänt det och slutat att ”låtsas som om”, är befriande, för mig vill säga.
”Jag behöver minsann inte bli räddad”…
Grubblade på Psykiatrin. Tänkte på livets mindre helvete, när jag väl kröp ner mellan varma lakan. Funderade över min handläggare på Socialpsykiatri, som plötsligt, efter flera veckor, frågar mig om jag givit mitt godkännande och medgivande, att de på Psykiatrin Södra sänder min remiss vidare till en annan mottagning. Jag blev frustrerad och förbannad, för vi har ju talat om det där! Vi hade ju en plan för hur vi skulle göra för att skynda på det hela, men uppenbarligen har hon ”missat” det och förmodligen har inte hon gjort sitt arbete som utlovat..?
Jag ger upp nu! Jag skiter i vilket! Faktiskt! Okej… Jag geggar runt lite till, gnäller och beklagar mig… För i helvete! Hur svårt ska det vara?

Gone madFrån det ena, till någonting helt annat…
Det är oerhört skönt att få vara i en grupptillhörighet, utan att definieras som före detta missbrukare.
Det är väldigt skönt att få vara en del av någonting, utan att etiketteras som beroende och missbrukarsjuk!
Det är väldigt skönt att kunna prata om andra saker, det som känns viktigt här och nu, i en grupp av människor, utan att behöva referera till sitt snuskiga och gegga förflutna.
Det är en skön känsla att kunna bara vara Arthur, eller Janne för somliga, och slippa det där med missbrukar och beroende-jaget. Just det där är en av mina milstolpar faktiskt, att få undkomma mitt destruktiva och grisiga missbrukarliv. Allt det där jag gjort, gjorde och allt det jag försakat…
Känslan jag har är att många före detta missbrukare, inklusive jag själv, har en förmåga att ständigt leva i det förflutna, vad de gjorde, hur de gjorde det och vilken skam, skuld och ångest det har givit.
Jag tror å ena sidan att det är bra med ”påminnelser” och att det är friskt att minnas den man var och det man varit, för att inte trilla dit igen, men jag tror inte på att gegga runt i det och jag tror inte heller på att ständigt, alltid och jämt umgås med andra beroendepersoner, för livet är väl mer än så..?

Jag medger att även jag har travat runt i leran av det förflutna, att jag har ältat och tuggat det där förbannade snusket, men jag har haft en längtan att få komma bort ifrån det. Inte att förneka på någotvis, men att få lämna det bakom mig och finna andra sätt att få umgås och vara på. Det har varit som en milstolpe att få etiketteras som någonting annat. Slippa beroendevården och undvika de andra ”missbrukar-jävlarna”. Jag vill liksom vidare, få andra referenser och en annan tillhörighet!
Det som ligger mig närmast just nu, är de nya människorna som jag mött på Nya Verkstan! Att få vara tillsammans med andra som inte har haft ett missbruk, men som har andra vardagliga svårigheter. Vi pratar aldrig om vårt psykiska mående, men väl om andra triviala och vardagliga ting. Sådant som är livet. Vardag. Det som är ett vanligt liv… Hur torftigt det än må vara, så är det skönt att få vara en del av vardagens trivialiteter…
Det är en skön och positiv tanke och jag grubblar lite på det där, för det stärker mig att jag kommit så pass långt att jag ärligt kan säga; ”Missbruket är inte mitt problem längre, men min mentala hälsa är och jag har mött människor som förstår mig väl, utan att för den skull behöva älta och gegga i skiten”…

Tack för ordet denna förmiddag, på återläsande och Väl Mött / Arthur 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s