Jag ger fanimej inte upp! Jag vet innerst inne att det blir bra! Jag vet innerst där inne, att allt ordnar sig alltid… och lite bilder från mitt fina, mjuka hem…

Det bor mycket mod och en hel del jävlar-anamma hos mig ändå. Det gör det!
Jag funderade och grubblade på det där och jag tänkte på hur många som givit upp och på många hur människor som inte orkar längre.
Jag menar verkligen; INTE orkar längre!

Jag ger mig inte! Jag ger fanimej inte upp!
Jag vet innerst inne att det blir bra!
Jag vet innerst där inne, att allt ordnar sig, alltid!
Jag må vara gnällig och jag tycker synd om mig själv ibland, och man får det, det gäller bara att inte fastna i det där självömkande tillståndet och man måste bejaka alla sidor hos sig själv, oavsett hur det känns!
Eländet och skiten ska ju ut och bort på någotvis. Det är inte bra att svälja allt och bara låta det vara. Det blir jäkligt bittert av att bara låta det bero och inte se de där känslorna och de där ”tillstånden” av ”offerkofta”! Det måste få vara, det är okej, det med! 

Mitt fina, mjuka och härliga hem…

Jag är en stolt man och jag vill fixa allt själv, och samtidigt…
Jag vill ha stöd, men utan att be om det, för jag vill att andra ska se mig och att andra ska erbjuda mig en hand att hålla i. Jag vill inte vara besvärlig och det skulle vara så skönt om jag blev sedd istället. Knepigt, eller hur? Jag ber alltså alla andra att vara tankeläsare och ”se mig”, så att jag slipper be om det! Alla Andra = Min man, mina vänner och min syster.
Och även om jag vill ha det där, värme, kärlek och ömhet, så vill jag inte besvära och ”jag kan själv”! Men det fantastiska är ju att jag vet… Jag är medveten! Jag har insikten och jag fattar hur jag är och hur jag fungerar! Det är väl coolt ändå? Och även om jag mår mindre bra och känner tyngd i stegen och upplever att det är svårt att andas, rent fysiskt, så står jag upprätt och jag lever fortfarande. Jag ser mig själv och jag är fullständigt medveten, det blir lite mycket ibland bara!

Jag sitter i mitt fina mjuka och mysiga hem och bara är och tänker, tänker och grubblar… Och det känns bättre när jag fått skriva av mig, rita lite och försöker att inte ha så förbannat mycket samvete. Jag är i det här läget just nu och i den här livssituationen, och jag måste betrakta det på fler sätt, än bara utifrån det som skulle kunna ta livet av mig; Destruktiva och negativa tankar!

För Kärleken…

Tänkta tankar som jag tänkt, och funderingar jag tankat. Negativt och sorgligt…

Jag tänkte att jag skulle sätta mig här, vid min dator, och skriva något vettigt och bra. Vara kreativ. Vara skapande. Jag vill vara idérik och produktiv! Skriva något fint, låta orden bara komma och rinna ut genom fingrarna, ner över tangenterna. Jag vill bjuda på något bra, positivt och upplyftande. Jag tappade bort det redan när jag satte mig i soffan med mitt svarta kaffe.
Det är ett inferno av tankar i mitt huvud. Jag är stressad och vill komma undan.
Jag är inte okej! Jag vill få lyfta, flyga iväg och undslippa… livet! Komma bort!
”Sök hjälp! Akut! Psykiatrin”! Sveket, det blev till en besvikelse för mig!
Jag vill inte höra det där heller! Det måste ju bli bra någon gång. Varför kan inte du vara ett stöd i stället. ”Sök hjälp”!? Jag vill och önskar att få ro det här i land, bli stor och stark, och klara mig själv. Jag önskar stöd, förståelse och bli omhållen.