Jag ger fanimej inte upp! Jag vet innerst inne att det blir bra! Jag vet innerst där inne, att allt ordnar sig alltid… och lite bilder från mitt fina, mjuka hem…

Arthur promenad Svart och vitt.JPG 5Det bor mycket mod och en hel del jävlar-anamma hos mig ändå. Det gör det!
Jag funderade och grubblade på det där och jag tänkte på hur många som givit upp och på många hur människor som inte orkar längre.
Jag menar verkligen; INTE orkar längre!

Jag ger mig inte! Jag ger fanimej inte upp!
Jag vet innerst inne att det blir bra!
Jag vet innerst där inne, att allt ordnar sig, alltid!
Jag må vara gnällig och jag tycker synd om mig själv ibland, och man får det, det gäller bara att inte fastna i det där självömkande tillståndet och man måste bejaka alla sidor hos sig själv, oavsett hur det känns!
Eländet och skiten ska ju ut och bort på någotvis. Det är inte bra att svälja allt och bara låta det vara. Det blir jäkligt bittert av att bara låta det bero och inte se de där känslorna och de där ”tillstånden” av ”offerkofta”! Det måste få vara, det är okej, det med! 

IMG_1151

Mitt fina, mjuka och härliga hem…

Jag är en stolt man och jag vill fixa allt själv, och samtidigt…
Jag vill ha stöd, men utan att be om det, för jag vill att andra ska se mig och att andra ska erbjuda mig en hand att hålla i. Jag vill inte vara besvärlig och det skulle vara så skönt om jag blev sedd istället. Knepigt, eller hur? Jag ber alltså alla andra att vara tankeläsare och ”se mig”, så att jag slipper be om det! Alla Andra = Min man, mina vänner och min syster.

Och även om jag vill ha det där, värme, kärlek och ömhet, så vill jag inte besvära och ”jag kan själv”! Men det fantastiska är ju att jag vet… Jag är medveten! Jag har insikten och jag fattar hur jag är och hur jag fungerar! Det är väl coolt ändå? Och även om jag mår mindre bra och känner tyngd i stegen och upplever att det är svårt att andas, rent fysiskt, så står jag upprätt och jag lever fortfarande. Jag ser mig själv och jag är fullständigt medveten, det blir lite mycket ibland bara!

Jag sitter i mitt fina mjuka och mysiga hem och bara är och tänker, tänker och grubblar… Och det känns bättre när jag fått skriva av mig, rita lite och försöker att inte ha så förbannat mycket samvete. Jag är i det här läget just nu och i den här livssituationen, och jag måste betrakta det på fler sätt, än bara utifrån det som skulle kunna ta livet av mig; Destruktiva och negativa tankar!

IMG_1137

Utsikt ifrån min ”parkering” i soffan.

Jag har i akut syfte varit i kontakt med Psykiatrin under dagen. Via mejl och ”Vårdguiden”.
Jag har inte rört mig ur fläcken, vilat mycket och skrivit, skrivit och skrivit.
Jo, jag tog en kort promenad! Jag hoppades att någon skulle höras av och hjälpa mig tillrätta med min förtvivlan och rädsla.
Sent, sent, på eftermiddagen fick jag slutligen svar och de vill tala med mig via telefonen. Sekretessen hindrar dem ifrån att ha en mejlkontakt med mig! Och jag blir irriterad och förbannad, för jag är inte den enda med en tarvlig mental hälsa som lider av socialfobi! Jag kan omöjligt vara den enda som är undvikande när det kommer till telefonsamtal och jag kan omöjligt vara den enda som upplever obehag när telefonen ringer. Vad är det för jävla dumheter?
Inte ens via Vårdguidens hemsida och under min egen inloggning med e-legitimation, där bara jag kommer in, kan de lämna klara och raka besked!

IMG_1142

Ljus, ljus och mer ljus… Det ger en skörhet i den mörka årstiden. Det ger värme och trygghet.

Det är märkligt och det enda besked jag får, hur jag ska göra och vad de anser skulle vara det bästa för mig just nu, är att avvakta och invänta remissvar och ny mottagning att besöka…
Och de önskar mig lycka till! Det är nästan cyniskt! Detta är psykiatrin idag!
Och jag väntar och väntar och väntar… Det har snart gått ett år nu! 

Jag tänkte tidigare idag, att det MÅSTE finns en anledning till det här, det måste det göra..? Det måste finnas en orsak till den här röran och detta psykiska kaos? Kanske för att jag ska komma på bättre fot med mig själv? Kanske för att jag ska kunna se livets riktiga viktigheter när jag väl kommer ut i ljuset igen?

Kanske är det så att jag skall lära mig något av livets mjukare och godare sida, när jag väl kliver hel ur det här..?
Kanske är det så att jag faktiskt skall uppskatta livet och glädjen mer, när jag slutligen trillar ut på andra sidan?
En tanke bara. Något bra och starkt att fokusera på! Det blir bra igen! Det blir det! ”Det ordnar sig alltid”, som mormor sa. ”Alltid”!

Väl Mött! Och tack för pepp och för att du läser och tar dig tiden! / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s