Jag tänkte att jag skulle sätta mig här, vid min dator, och skriva något vettigt och bra. Vara kreativ. Vara skapande. Jag vill vara idérik och produktiv! Skriva något fint, låta orden bara komma och rinna ut genom fingrarna, ner över tangenterna. Jag vill bjuda på något bra, positivt och upplyftande. Jag tappade bort det redan när jag satte mig i soffan med mitt svarta kaffe.
Det är ett inferno av tankar i mitt huvud. Jag är stressad och vill komma undan.
Jag är inte okej! Jag vill få lyfta, flyga iväg och undslippa… livet! Komma bort!
”Sök hjälp! Akut! Psykiatrin”! Sveket, det blev till en besvikelse för mig!
Jag vill inte höra det där heller! Det måste ju bli bra någon gång. Varför kan inte du vara ett stöd i stället. ”Sök hjälp”!? Jag vill och önskar att få ro det här i land, bli stor och stark, och klara mig själv. Jag önskar stöd, förståelse och bli omhållen.
Jag har känslan av att ständigt vara på väg någonstans, men att det inte finns några egentliga mål. Jag hänger löst! Det finns ingen som helst struktur på tillvaron och vardagen. Jag får ingen ordning. Jag vet inte var jag är på väg. Det drar i olika riktningar. Om jag bara hade en aning om var det ska sluta. Det sliter i mig, denna osäkerhet och rädsla. Det drar i mig, låt mig vara. Låt min bara vara!
Det har sagts till mig; Tanke, känsla och handling. Tanken kommer först. Det är bara en tanke, och tanken väcker känslan, som sedan blommar ut i handling. Och man behöver inte agera och vara sina känslor. Det kan bara få vara där! Jag vet inte. Vackert? Skitsnack? Jävla dravel? Eller… Medvetenhet och insiktsfullt? Jag försöker att välja det senare! Jag behöver inte agera på tanken! Inte heller känslan!
Fan, jag hittar inte tillbaka till mig själv och det jag vill vara och den jag är. Galet trött. Galet rädd och vill verkligen inte.
Och arg. Vansinnigt förbannad emellanåt! Jag vet inte var all min växande ilska kommer ifrån. Arg och förbannad. Kan inte sätta fingret på det. Och denna trötthet.
Jag är ett ekande hål. Jag är bara en grop, att skotta igen.
Jag borde känna tacksamhet, att jag lever och för allt jag äger och har och det enda jag vill just nu är att få ge mig iväg, ge mig av och strunta i allt. Jag har inte så mycket mer kvar.
Och ögonblickligen kommer de där tankarna farande…
Ögonblickligen dyker tankarna upp; Jag tycker synd om mig själv. Offerkofta! Jag är otacksam inför livet. Jag sparkar lite till på mig själv. Jag låter mig inte resa mig upp, utan ser till att bli liggandes här i geggan! Vill inte vara den här mannen! Vill inte! Blir galen på att vara sådan här, känna så här och ständigt vara jävligt osäker på mitt mående! Det finns alltid där, det osäkra måendet, alltid närvarande och det kvittar faktiskt. Inför det känner jag likgiltighet, passivitet, för jag orkar inte! Det surrar på i bakgrunden på något sätt. Vad är det som är fel!
Och naturligtvis ska jag rida ut det här med.
När känslorna kommer krypande som insekter över kroppen och in i funderingarna, intar mitt inre själsliv, och vältrar sig i olycka och skuld, så vet jag ju att det bara är en tanke, inte en sanning! Jag vet ju med mitt intellekt, att det bara är tankarna och känslorna som far iväg med mig! Det ska gå över! Det går över! De säger ju så, de som vet!
Vem fan bryr sig? Vem fan orkar…
Jag tycker om att skriva. Så jag försöker, även då jag inte tycker att jag har så mycket att skriva om. När det mest blir negativitet och elände, så skriver jag ändå! Det är en bra ventil! Utvecklande och bra för själen! Jag vill duga och jag vill vara okej och jag vill få vara med och äga tillhörighet. Jag påminner mig, i motvind dock, att jag är okej, jag är bra och jag har kärlek och liv… Jag ska bannemig kliva hel ur det här! Klart jag ska! Frågan som ekar kvar hos mig blir dock; Hur länge ska jag behöva vänta?
/ Arthur
Vardagliga Anteckningar... 