Läste en krönika igår av Alex Schulman. Han skrev om Döden… Att tala och skriva om döden är viktigt. Minst lika viktigt som att skriva om livet självt och om tillvarons förnöjsamheter…

Skrivarkurs idag. Åker iväg vid lunch.
Jag har inte så mycket att skriva just nu. Det känns märkligt tomt i huvudet. Mindre surr? Har jag fått ny medicin utan att vara medveten om det? Har jag fått i mig något som jag inte vet..? Knappast! Bara en hjärntyst förmiddag med funderingar som inte kickat igång ännu.

Läste en krönika igår av Alex Schulman.
Han skrev om Döden och vår förmåga att förtränga att vi faktiskt ska dö. Allesammans. Smaka på den du! Du ska dö! Grattis till dig. Och mig!
Jag upplevde att det var en ytterst udda krönika av unge Herr Schulman.
Grattis till honom. Han har insikter även han. Det är en bra och annorlunda text. Jag gillar det. Undrar hur många som ens vågat läsa den. Döden är livsviktig, som Elisabeth Kübler-Ross skrev och sa i sina föreläsningar.
Elisabeth Kübler-Ross som kallades för Doktor Döden. Inte för att hon som läkare och utbildad tog död på sina patienter, utan för att hon fann en fascination över själva döendet och döden, då hon arbetade med patienter som led av cancer.
Hon skrev en rad böcker i ämnet. De flesta av dem har jag läst, flera gånger faktiskt, eftersom jag själv önskade insikterna, kunskapen och för att jag, när jag var yngre, ville finna svaren på meningen med livet.
Tjugo år senare letar jag fortfarande. Meningen med livet..?

IMG_1218Som Alex Schulman skrev i sin krönika; ”Någonstans i den mänskliga evolutionen måste det ha blivit något fel i generna eller i dna-koderna eller vad det heter. Det kan ju aldrig ha varit meningen att vi människor någonsin skulle bli medvetna om det faktum att vi är dödliga. De andra djuren har ju den fördelen att de mer eller mindre obekymrade kan vandra genom livet och inte fundera så mycket på vad som händer sen. Men för oss blir det ju så kontraproduktivt”.
Och visst är det så, livet motverkar sitt eget syfte på någotvis. Vi lever, strävar, arbetar och bygger oss en trygg grund och bas att stå på och utgå ifrån i livet och till vilken nytta? Egentligen? Vi dör ju sedan och lämnar allting bakom oss och efter oss.
Frågan är ju vad som sker när vi dör? Händer det något alls? Fortsätter själen vidare till andra ställen i Universum, eller är det ett evigt mörker?
Som en av mina bröder sa en gång för länge sedan; ”Äh, det blir ingenting kvar och det finns ingenting efter döden. Slut. Över. Tomt och borta”.
Jag hoppas så att han har fel! Någon trevlig överraskning kunde det väl ändå finnas där bortom i livets slut?
I alla fulla fall… Att tala och skriva om döden är viktigt. Minst lika viktigt som att skriva om livet självt och om tillvarons förnöjsamheter. Döden, som vi alla ska möta, borde egentligen vara så pass självklar, som vilka vardagliga trivialiteter som helst, att de flesta borde ha integrerat döden i våra liv! Vi borde sluta låtsas som om det inte är förestående. Där framme i framtiden finns den; Döden. Några av oss möter den tidigare än andra, men alla ska vi möta Liemannen!
Många av oss gör allt vi kan för att hålla Döden på avstånd.
Människor dör och ibland så serveras döden rakt upp i nyllet på oss, som om vi får den serverade på ett brutalt sätt bara för att vi inte ska glömma att Döden är där. Hela tiden. Alltid. Jämt. Döden drabbar alla…
Döden, döden”, som Astrid Lindgren sa till sin syster, under deras dagliga samtal via telefonen, ”Det är det tråkigaste samtalsämnet när man blir äldre. Vi vill bara få det överstökat så fort som möjligt när vi talas vid”, sa Astrid. ”Döden, döden. Så. Nu är det klart och färdigdiskuterat”.
Man kanske skulle börja med det som en öppningsfras, Döden, döden, när man möter sina vänner? Det vore något?
Förmodligen skulle det bara bekräfta det som de redan vet; Han ÄR galen! Nog om detta…

3SN3N6H0O23LA9L0_w670_h446_smMaxSize_rc10Color [A=255, R=255, G=255, B=255]AllSoftDet är vår i Göteborg. Rent metrologiskt alltså.
Fortfarande en dimmig och grå stad, men sommarvacker.
Förmodligen enastående fina i vårskrud, OM solen visar sig.
I Stockholm är det inte vår. Dock grått och slaskigt. Jag fick vårkänslor igår på min promenad genom Fittja och Alby.
Trots att dessa miljonprojekt är enormt fula och bruna, så ger det en viss känsla av befrielse och frisk luft när våren är på gång.
Och… de har börjat renovera fasaderna runtomkring i mångmiljonprojektens grå betong. De har tänkt till lite grann, de som bestämmer, tycker och tänker, för det blir fint och ljust. Fasaderna blir vackra och det är sannerligen på tiden att det snyggas till.
Man kan undra vad de tänkte med när dessa betongklumpar uppfördes på sextio och sjuttiotalen? Tänkte nog inte alls… Gubbar förstås!?

Tack för ordet! Ta hand om dig och på återläsande under dagen, på ett eller annat sätt!

Väl Mött / Arthur, åsiktsmaskinen i Cyberspace.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s