Gårdagens skrivarkurs.
Ja, vad ska jag säga om den?
Jag gillar ju det, trots att det är svårt ibland att ta sig dit!
Oavsett hur det känns och hur det blir, så ger det inspiration och en hel del ord och meningar att spara på och jobba vidare med.
Det är en udda samling människor på kursen och det som är så skönt är att jag, och alla de andra som är medverkande, får vara sig själva, vara ifred och behöver inte ta plats eller synas. Jag behöver inte ens öppna munnen, om jag skulle föredra det!
Men… Det finns alltid de som vill höras, förstås, och det finns alltid de som inte kan sluta prata, vilket resulterar i hjärntrötthet hos mig, vilket i sin tur gör att jag somnar tidigt.
Somnar på soffan, men en katt i knät. Klockan 22.00.
Jag var så trött i huvudet igår eftermiddag att jag inte ens orkade lyssna till musiken i mina öron. Jag som älskar musik!
Jag orkar inte se på människor när jag blir ”så där” och jag vill inte trängas och knuffas fram av folksamlingar. Jag brukar ta bakgatorna genom stan för att undvika det och dem jag kan, på min färd hemåt!
Igår mötte jag upp min kärlek och min bästa vän, prinsen i mitt liv, efter skrivarkursen och vi hade en liten date.
Vi tog en promenad och i sällskap av honom får jag distraktioner. Det är som om det bara är vi och som om hela den yttre världen stannar utanför vår svär. Det är skönt. Jag behöver honom.
Hur vida det är bra eller inte, det tänker jag inte gå in på, men jag behöver verkligen honom. Får man vara behövande utan att kväva?
Jag läste ett inlägg i morse på en Facebooksida som heter Livskraft. Det är en ”sluten grupp”, så man måste vara medlem för att få del av de skrivna orden!
Där kan man läsa om saker, händelser, livsperspektiv och inställningen till livet och livsprocessen.
I mitt tycke blir det lite väl geggigt ibland. I min värld blir det mer teori än praktik, eftersom de skrivna orden ofta inte går att efterleva i det praktiska livet.
Det stör mig lite grann.
Det gör mig lite irriterad.
Det får mig att ”gå igång” och tänka på huruvida det stämmer, de ord som människor kränger sig med, om det är en ”sanning” eller om det faktiskt bara blir till floskler och dammiga klyschor?
Det är det där gamla vanliga; Var tacksam, det du sänder ut får du tillbaka, sluta klaga och se det positiva i tillvaron, älska och låta älskas, lev och låt leva, vi har bara ett liv, livet ska levas och inte klagas bort, bitterhet skapas av klagan och avund, var tacksam och nöjd med det du har och önska inte mer eller mycket… och så vidare, i all evighet. Amen!
Och hur är det med det där egentligen?
Undrar hur många det är som sitter på högar av avund, ilska, bitterhet och grämelse över att livet inte blev som det blev, men som ändå försöker och slänger sig med fina ord och citat?
Jag frågar mig hur mycket sanning det ligger i människors försöka att vara ”positiva, glada, tacksamma, lyckliga och välja Glädjen”…
Eller; ”Kåt, Glad Och Tacksam”..?
Det är enklare att säga, skriva och prata om att välja ett positivt synsätt på tillvaron, men det är oerhört mycket svårare att försätta det i praktiken. Det är så mycket enklare att ge andra goda vackra råd och vägledning, än att själv försöka att efterleva dem! Jag har väl fel, förstås?
Jag är väl kanske bara bitter och besk i hela min uppenbarelse, men det blir lite väl kladdigt och lerigt ibland, upplever jag.
Men å andra sidan så är det bra, kanske, att läsa och försöka att efterleva det bra, positiva och glädjefyllda orden och meningarna, mata sig själv med det som är bra, indoktrinera och tvätta rent sin skalle ifrån det som är negativt och verkligen försöka… Jag menar verkligen försöka, att vara tacksam, glad och nöjd?
Och kan det bli negativt och en nedåtgående spiral av det också? Jag menar om man verkligen försöker att mata och göda sig själv med positiva tillrop och lyckas mindre bra med det, börjar man slutligen att banna sig själv och bli förbannad för att man inte lyckas? Att leva i ett glädjefyllt här och nu är lättare sagt än gjort! I teorin fungerar det bra, att läsa och skriva om det, men i praktiken blir det alltid lite svårare att genomföra.
Det kanske handlar om att öva, öva och öva?
Det kanske handlar om att skriva, skriva och skriva?
Det kanske bara är jag som är avundsam på de människor som tycks leva som de lär? Jag är mindre bra på det, för i mitt huvud pågår tusen tankar och inga alls.
Ibland är det svårt att ens höra och lyssna till de jag tänker. Det är en autobahn i min skalle och jag har oerhört svårt att bringa ordning i allt det som sker därinne. Det är som en stor orkester där alla spelar olika melodier och i otakt. Eller en radio, vars frekvenser går in i varann och där det bara är ett evigt surr och ingen ordning!
Jag blir lätt trött. Hjärntrött. Som igår eftermiddag, när det blir för mycket av de inre oväsendet och ovan på det tillkommer alla yttre intryck. Det är för mycket! Det blir för mycket!
Det är kanske inte så konstigt att jag somnar på soffan klockan 22.00. Med en katt i knät.
Tack för orden så länge! På återläsande under dagen! Ta hand om dig och var schyssta emot varann därute i det verkliga livet! Tillvaron ter sig mycket enklare i en lugn vrå och framför tangentbordet, än vad det verkliga livet erbjuder därute.
Väl Mött / Arthur (Din gnällspik i rymden… Jag kan gnälla för oss alla…)
Vardagliga Anteckningar... 