Jag kan inte skriva! Jag når inte riktigt in i hjärtat och det blir blankt!

Vet inte vad som sker, men jag saknar ord och formuleringar! För ögonblicket har jag tappat bort mitt Alfabet!

Jag är och har faktiskt blivit, lite av en åsiktsmaskin, men även det ekar tomt! Jag tycker så jävla mycket om allting, och jag är arg, men inte ens detta ger eld åt mina ord.
Eller ja, det mullrar alltid i huvudet och jag får ingen rätsida på allt som finns i skallen, det är ett kaos och samtidigt kreativ stiltje! Jag kan inte skriva! Jag når inte riktigt in i hjärtat och det blir blankt! Vill inte… / Arthur 

Ledare, Aftonbladet; ”Vår demokrati ruttnar inifrån”…

”Går inte en dag utan att man blir mer övertygad om att svensk media måste bytas ut.” skrev SD:s rättspolitiske talesperson Kent Ekeroth.
”Dagens polischefer ska bort när vi tar makten. Varenda en ska väck och ersättas med riktiga poliser” skrev hans bror Ted Ekeroth.
”Fria val, pressfrihet, frihetsindex osv är alla mått på grad av liberalmarxism.” skrev SD:s tidigare ekonomisk-politiske talesperson Erik Almqvist.
”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.” sa Pavel Gamov, riksdagsledamot för SD till Upsala nya tidning.
Så där skulle man kunna hålla på och rada upp SD-citat i evighet, och det är lätt att bli avtrubbad.
Tänk om de menar vad de säger? 

Ledare, Aftonbladet; Vår demokrati ruttnar inifrån…

 

God Morgon… Startar Måndagen med en Kärleksdikt att avnjuta under dagen. Väl Mött / Arthur

NUNC ET SEMPER

Jag förnimmer din närhet,
främmande som vildrosens doft.
Med domnande sinnen söker jag dig,
allt levandes fäste.

Det är hos varandra vi bor
under svarta stjämbilder.
Det finns någonstans en outgrundlig ömhet,
en trygghet som bara blinda känner.

Jag lyssnar till din puls
som till en underjordisk källa.
Jag älskar också dina benknotor,
förgänglighetens tempel.

Våra rynkor är hemlighetsfulla
som en förseglad skrift.
Våra ansikten är bara dunkla speglar,
det är någon annan vi älskar hos varandra.

Någon som kommer oss till mötes
långt inifrån varandra,
som väntar likt en okänd lustgård
i hängivelsens öken.

Av Ingemar Leckius (f 1928)