NUNC ET SEMPER
Jag förnimmer din närhet,
främmande som vildrosens doft.
Med domnande sinnen söker jag dig,
allt levandes fäste.
Det är hos varandra vi bor
under svarta stjämbilder.
Det finns någonstans en outgrundlig ömhet,
en trygghet som bara blinda känner.
Jag lyssnar till din puls
som till en underjordisk källa.
Jag älskar också dina benknotor,
förgänglighetens tempel.
Våra rynkor är hemlighetsfulla
som en förseglad skrift.
Våra ansikten är bara dunkla speglar,
det är någon annan vi älskar hos varandra.
Någon som kommer oss till mötes
långt inifrån varandra,
som väntar likt en okänd lustgård
i hängivelsens öken.
Av Ingemar Leckius (f 1928)
Vardagliga Anteckningar... 