Foto: Arthur
Fredagen började med tråkiga besked.
En gammal vän, som jag tappade kontakten med i november förra året och som jag tyvärr har ett förflutet tillsammans med i missbrukandet, har gått bort.
Ett förmodat återfall.
Jag tyckte att det var konstigt och märkligt att jag inget hört sedan förra året… Han har levt i sus och dus och kunde inte förmå sig att ”komma tillbaka”.
”Förstånd har gränser. Dumhet är gränslöst”…
Han blev sextio år. Det är en påminnelse om hur det är där ute i verklighetsflykten. Det är ett utropstecken och en påstötning om hur det var och vad som sker om man ”kliver ut” igen!
När blir valmöjligheterna för många och egenviljan för stor?
Det blev en långpromenad igår.
Jag fick iväg ett mejl till min Boendestödjare.
Jag har sökt och funnit fler Fonder att söka för privata ändamål och det är inte lätt att finna dem bland alla dessa hundratalsfonder! Det är ett jäkla jobb!
Jag tvättade en tvätt och försökte faktiskt få tag på min goda vän, som jag önskar träffa och ta en kopp kaffe tillsammans med.
Det sistnämnda gav inget resultat.
Hoppas att hon hörs av under dagen. Jag är inte orolig, men hon får gärna höras av, oavsett, för hon som jag är lite under isen och är inte helt sig själv just nu… Dessvärre bjöd jag med ytterligare än vän när vi skulle ses i förra veckan och det blev för mycket för henne. Jag vet precis hur det är med det där, att vara social och trevlig när man inte alls orkar, men jag hoppas att vi två kan ses på tu man hand och bara vara och kramas.
Alla tillstånd i vårt sällskap är okej.
Vi är okej. Vi är två bra människor, även om tillvaron bjuder på motgång.
I morse sjöng fåglarna. Tidigt. Klockan var strax före fem. De har tystnat nu. Det är ett vårtecken. Jag blev glad av det.
Jag ska ta en promenad och jag ska handla lite mat inför helgen.
Jag saknar min man. Han har gått till sitt arbete.
Jag hade en tung dag igår. Han får stå i skottlinjen, min kärlek, de dagar då livet är som en stor handgranat! Och dagarna, då jag skjuter som allra värst omkring mig, då upplever jag att jag borde vara ensam! Jag skjuter mitt skit emot dem som betyder mest. Jag borde vara ensam! Leva ensam, vara ensam och bara jag! Tvåsamhet eller ensamhet är frågan?
Idag och skrivande stund är min tvåsamhet oskattbar!
Idag är min flersamhet oersättlig. Katterna ingår i flersamheten och jag är inte ensam.
Hur mycket frihet kan en vilsen människa få?
Hur mycket frisk luft under vingarna, är bra för vilsna själar?
När blir valmöjligheterna för många och egenviljan för stor?
När blir det för mycket av livets alla vassa kanter och när överrumplas man av livet härligheter och tänker att; Jag är oövervinnerlig!?
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 