Jag lever på det där… Länge! Den när mig. Komplimangen…

IMG_1324 (1)Jag fick en vacker komplimang!

Den där sorten av hövlighetsfras, som kladdar sig desperat fast i hjärtat! De där få orden som ögonblickligen blir en sanning, utan att analyseras sönder av paranoian. 
Den där typen av komplimang som vandrar rakt in i själen och bygger ett bo där, en borg och ett slott, av glädje!

Jag lever på den ett tag framöver.
Den när mig. Komplimangen…

Det härliga med att bli äldre är att det inte längre är de där komplimangerna om ens utseende och yttre, som blir till de där orden som landar rakt i själen, utan det är de där meningarna om ens person som bandagerar sig hårt och fast kring kroppens inre, som plåster, som är de viktigaste.

Det är de där komplimangerna om ens karaktär och väsen, som kör fast i kroppens egentliga centrum och nav, hjärtat, det är de som är av störst betydelse.
Det kommer med mognad.
Det kommer med åren. De där själsligt handfasta diamanterna av bekräftelse och betygelser av ens personlighet och som ögonblickligen fäster vid själen, de som är förnämst, det kommer med mognad och det är de bästa och vackraste komplimangerna, som får trasiga människor att växa till sig. Det är störst. De är viktigast!
De är åldern som gör att själslivets sanningar ser annorlunda ut idag, än vad de faktiskt gjorde för femton år sedan!

”Du är en man och människa som man vill umgås med! Du är en människa som är inbjudande, öppen och genomgod! Du syns! Uppenbart! Du är en typ av människa som man vill lära känna och få ha i sitt liv”..!

Jag lever på det där… Länge! Den när mig. Komplimangen…

/ Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s