Att berätta för mina vänner och min man, har varit ett sätt att hänga upp tillvaron på yttre faktorer, när det inre blir maktlöst och fullständigt ohanterligt.

Foto; Arthur

Ibland blir livet outhärdligt.
Det blir så pass mörkt och svart, att enda utvägen tillslut blir att ta livet av sig.

Vi pratar för lite om människors självmord. Rent statistiskt, förbannat krasst kan tyckas, så ökar självmorden fortfarande.

Vi pratar för lite om psykiatrin och att den faktiskt inte fungerar i det här landet.
De görs omorganisationer, i alla fall i Stockholms län, i hopp om att det ska bli bättre och att alla knutar och alla trassligheter som finns, ska lösa sig på vägen. Under tiden blir patienter, inklusive jag själv, hängandes i luften utan att veta var och hur man ska göra eller var man ska vända sig för att få räddning.

Vi pratar för sällan om döden.
Dödens integrerande i livet.
Döden är en del av livet, vare sig vi vill eller inte. ”Döden är livsviktig”.

När unga människor tar livet av sig, så är det de sista alternativet för att få mörkret att skingras och för att få någon typ av lugn och ro.
Det är en lösning för ganska många, tyvärr, och det är den allra yttersta egocentriska handlingen som en människa kan utföra, anser jag själv.

Det är svårt att be om hjälp.
Det blir oerhört plågsamt att gå ner på knä och be om hjälp, om ingen lyssnar.
Det blir ohanterligt, den inre svärtan, om ingen lyssnar och tar en på allvar.

God förmiddag… / Arthur