Att berätta för mina vänner och min man, har varit ett sätt att hänga upp tillvaron på yttre faktorer, när det inre blir maktlöst och fullständigt ohanterligt.

IMG_1364

Foto; Arthur

Ibland blir livet outhärdligt.
Det blir så pass mörkt och svart, att enda utvägen tillslut blir att ta livet av sig.

Vi pratar för lite om människors självmord. Rent statistiskt, förbannat krasst kan tyckas, så ökar självmorden fortfarande.

Vi pratar för lite om psykiatrin och att den faktiskt inte fungerar i det här landet.
De görs omorganisationer, i alla fall i Stockholms län, i hopp om att det ska bli bättre och att alla knutar och alla trassligheter som finns, ska lösa sig på vägen. Under tiden blir patienter, inklusive jag själv, hängandes i luften utan att veta var och hur man ska göra eller var man ska vända sig för att få räddning.

Vi pratar för sällan om döden.
Dödens integrerande i livet.
Döden är en del av livet, vare sig vi vill eller inte. ”Döden är livsviktig”.

När unga människor tar livet av sig, så är det de sista alternativet för att få mörkret att skingras och för att få någon typ av lugn och ro.
Det är en lösning för ganska många, tyvärr, och det är den allra yttersta egocentriska handlingen som en människa kan utföra, anser jag själv.

Det är svårt att be om hjälp.
Det blir oerhört plågsamt att gå ner på knä och be om hjälp, om ingen lyssnar.
Det blir ohanterligt, den inre svärtan, om ingen lyssnar och tar en på allvar.

Morgonen började tragiskt.
Denna förmiddag startade med tråkiga nyheter.
En kamrat stod inte ut längre. Det är ett antagande, jag vet inte så mycket om skeendet, men jag vet att livet var trassligt och psykiskt stökigt för min kamrat och märkligt nog är jag inte förvånad att det blev som det blev.
Ibland blir det för mycket.
Ibland finns det bara en utväg.
Ibland är det enklare att avsluta livet, göra slut på hela skiten, än att kämpa emot och ständigt gå i det svarta. Jag har själv varit där, övervägt, funderat och tänkt, att det vore en befrielse. Vore det inte skönt att bara få komma undan och slippa livets alla märkligheter, konstigheter och trivialiteter?

IMG_1208 (2)

Foto; Arthur

Jag erkänner att mina mörkaste tankar och grubblerier har lyfts upp av människor omkring mig… Mina få vänner, min man och kärlek.
De har fått mig att skratta, våga erkänna och berätta om döden, tankarna kring döendet och att jag inte vill leva längre. Det sistnämnda är över och har blåst förbi, men det har varit oerhört tungt för alla i min omgivning!
Jag har ofta fått höra att man inte ska förlägga sin trygghet hos andra människor och att man inte ska belasta andra med sina destruktiva tankar. Jag har ofta fått höra att man inte ska leva sitt liv genom andra. Jag har svårt att förstå det. Jag har svårigheter med att inte kunna få berätta och förklara, det sitter förbannat långt inne ändå, för mina närmaste om hur kriget ser ut.
Jag berättar och förklarar för att det ofta har varit som så, att det har varit det enda sättet att sticka hål på svärtan och vilsenheten. Att berätta och dela med mina vänner och min man, har varit ett sätt att hänga upp tillvaron på yttre faktorer, när det inre blir maktlöst och fullständigt ohanterligt.
Och kanske att det är att begära för mycket, att andra ska kunna hantera det?
Kanske är det för mycket begärt att be andra härbärgera tyngden och det grå lodet som livet blir ibland? Och kanske är det för mycket att be andra lyssna, smälta och ta hand om det mörkaste mörka, som inte ens är deras egna?
Men vad gör man och hur ska man göra? Var går gränsen? 
Det ger dåligt samvete att berätta och förklara, för man vill inte belasta sin omgivning och man vill inte bli en börda och andras oro.
”Kan själv” och ”Ensam är stark”!
Men ibland… Ibland är det så oerhört viktigt att få prata om livets hårda kanter och tillvarons strävhet! Och ibland är det de närmaste vännerna och familj som man får hänga upp livet på, för det finns inget annat att göra. Själen är tom. Det är svart. Hjärtat pumpar tomt och allting, precis allting, är meningslöst…

Det är svårt det där och balansen är hårfin, men vänner och kärlekar, det äkta, tar en precis som man är och i det avseendet har jag förmodligen en jäkla tur…
Jag är uppskattad och omtyckt och jag vet att de gärna gör vad de kan för att underlätta för mig. Jag vet att de finns där och att det bara är för mig att öppna munnen och be om hjälp… Men, som sagt, det är lättare sagt än gjort… Jag kan ju själv. Jag står mig själv närmast. Ensam är stark. Jag är vuxen och kan själv ta hand om min gråt!

Tack för ordet / Arthur

11107184_10205269571313516_7905042329140241912_n Bloggen wDöden betyder ingenting.
Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är Jag, Du är Du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn.
Tala till mig sådär som Du alltid gjort.
Ändra inte Ditt tonfall,
Håll sorgen borta från Din röst.
Sluta inte skratta åt våra gemensamma små skämt.
Skratta som vi alltid har gjort.
Var med mig. Le mot mig. Tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med Er där hemma.
Uttala det som ingenting hänt, sorglöst.
Utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som
 tidigare.
Det går vidare därför att det måste gå vidare.
Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår
 gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att Du
 inte längre kan se mig.
Jag väntar på Dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl.

-Canon Henry Scott-Holland- (1847 – 1918)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s