Jag ger upp! I skrivande stund skiter jag i vilket! Jag orkar inte ”hålla på”… Jag måste få till en lösning, men just nu somnar jag om! Fan vad dum jag är! Fullständigt korkad, uppenbarligen!

help-me-help-you

Bilden är hämtad från Google

Jag har fått nog!
Jag ger upp!

I skrivande stund är jag uppgiven och på gränsen för vad jag klarar av!
Jag lägger mig ner här, på golvet, och struntar i mitt mående och jag skiter i Psykiatrin! Jag får lov att bo i min livsparentes! Jag får lov att finna mig i att leva så här! Jag har ingen möjlighet att rädda mig själv, så vem ska göra det? Jag måste få hjälp att börja leva igen, att få komma ut och upp till ytan! Jag vill andas och jag vill få njuta av livet och glädjen!
Hör mig!
Lyssna!

Nu har jag harvat med detta i över ett år och ingen, jag menar verkligen ingen, tar
mig och mitt mående på allvar!
Min nya boendestödjare hjälpte mig med Egenremiss och en Egenanmälan till Prima Psykiatri vid Liljeholmen, så att jag skulle kunna få hjälp med mitt mående och eventuell medicinering! De vill inte ta emot mig! De hänvisar mig vidare och vill helt enkelt inte bistå mig.

GIFSec.com

Bilden är hämtad från Google bildsökning 

På morgonen idag har jag mejlat och skrivit till Boendestödjare, Psykiatrin, Beroende Mottagningen, Socialassistenter och tidigare terapeuter, för att be om hjälp! Jag har bett om vägledning, hur jag ska göra, och var jag ska vända mig för att få hjälp! Jag bara hoppas att någon vet en bra mottagning, där min historik som missbrukare inte är avgörande om jag ska få hjälp eller inte.
Jag förstår inte? Jag gör verkligen inte det! Jag begriper inte varför det ska vara så svårt att få räddning och befrielse?
Min historia har ingenting med mitt mående idag att göra, egentligen, och jag har varit nykter och drogfri i två år och tre månader! Det finns ingen möjlighet att de hela tiden ska hänvisa till detta och be mig vända mig någon annanstans!

Arthur in black

Foto; Arthur 

Jag är uppgiven. Trött. Ledsen. Orkeslös och just nu fast i maktlösheten!
Jag ifrågasätter mig själv och frågar mig om det varit rätt, från min sida, att ifrån början vara så öppen, ärlig, sann och schysst, att jag berättat om mitt missbruk och hur jag levt!?
Man ska uppenbarligen hålla käften!
Man ska tydligen mygla, tiga och vara undvikande när det kommer till missbruk och ut-konkurrensen av människor. Det landar i mitt knä och det blir för mig att ta hand om och göra om och göra rätt!
Fan vad dum jag är!
Fullständigt korkad, uppenbarligen!

Jag ångrar mig! Jag skulle ha varit tyst!
Jag skulle inte ha bjudit på all den där geggan! Jag skulle inte ha pratat och skrivit så förbannat mycket om det!
Men om inte jag eller andra gör det, för all del, hur ska vi då få till en förändring? Hur ska medmänniskor och psykiatrin få en annan och en ny syn på missbrukare och psykiskt mående?
Jag hade och har en historik långt innan allt gick åt skogen och jag har en historia av återkommande depressioner och ångest, men detta ser de inte!
De ser inte att jag sedan barnsben har varit en grubblare och haft svårigheter att hantera livet, utan det som syns och det som är deras sanning är att jag orsakat mitt mående själv i och med år av missbruk! Jag, och bara jag, bär ansvaret för hur jag mår, för att jag drogat ner mig under flera år, Alkohol ÄR en drog, och det är detta som är en viktig detalj inom psykiatrin! Missbrukarjävel!

Det är en ”viktig variabel” i sammanhanget, som de sagt i kontakterna med psykiatrin.

Jag ger upp! I skrivande stund skiter jag i vilket! Jag orkar inte ”hålla på”… Jag måste få till en lösning, men just nu somnar jag om!

Väl Mött och tack för ordet / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s