Frisk luft och promenad i benen! Musik i öronen och bara jag… Jag är ensam.

Foto; Arthur

Det är sol och det är vår i luften.
Jag har mina fönster på vid gavel och nyhetsmorgon surrar  i bakgrunden. Jag har svårt att skriva samtidigt som det är nyheter på teve. Det stör. Jag stänger av ljudet emellanåt och försöker att koncentrera mig på EN sak i taget, men så dyker det upp ett intressant inslag och så är mitt fokus totalt uppslukat av det som sker på teverutan. En sak i taget var det…

Jag ska ta en promenad.
Jag ska gå ut i skogen och fortsätta att leta efter stockar och sten, till mina rabatter. Jag vill ha dem att dekorera med. Gratis är det dessutom.
Frisk luft och promenad i benen!
Musik i öronen och bara jag…
Jag är ensam.

Ett äldre inlägg, som jag återpublicerar… Ibland river saknaden och funderingarna i själen… Döden, död och att dö… Snart tio år sedan, men ibland, är känslan som igår…

Peter Persson 2006-11

Ibland räcker det med att se ”vår” gata på någon av tunnelbanans kartor, för en annalkande tsunami.
Det brister inom mig. Det springer en kyla över ryggen och upp över huvudsvålen.
Kroppen rister till och jag önskar gråten och tårarna. Vågor av känslor slår hejdlöst över mig.
Jag önskar vråla där på perrongen, skrämmer förbipasserande med mina skrik? 
Tanken som formar sig ögonblickligen är, vad jag älskade dig! 
Inuti mig hörs den vidriga rösten av längtan och saknad. 
En bottenlös önskan att få göra om och göra annorlunda. 

”Bottenlösa havens känslor. 
Stjärnors kristallblå klara kyla. 
Frusna vinter vikar.
Frusna danser. Dansar vals. Galen.
Kylande, bitande, isande, galen dans.
Över dessa frusna golv, på bara fötter.
Andas fattigt. Tiljorna har frusit till is. 
Tro inte, att jag inte ser! 
Tro inte, att jag inte begriper!
För det som var så vackert, målades i svart.
Jag kan inte delta i detta, alldeles ensam”.