Lite mer barnslig och omogen, som min man! Jag beundrar honom och hans lekfullhet! Han är en utmärkt motpol till mitt präktiga och övermogna jag!

Dikt och Bloggen

Foto; Arthur

Livet är väl bra märkligt.
Ibland är det härligt att leva och ibland är det strävt och trögt.

Det finns dagar när ingenting blir gjort och det finns dagar när energin är mer och större, och då passar jag på att fixa, ordna och göra saker.
Det i sin tur får mig att gå i sank och somna om.
Det är en balansgång det där, att spara på resurserna och försöka att få energin att räcka till. Lite som att spara på elen hemma. Lite som att se över sin vattenkonsumtion och lite grann som att göra en budget för sina inkomster och utgifter.

Att livet är härligt och mysigt, är en känsla jag inte haft på flera år.
Jag har levt i ett lågvatten och det är tröttsamt.
Även om det finns ljus, kärlek, tvåsamhet och glädje, så förtas det av det där molnet som hänger över mig hela tiden.

Jag upplever att jag alltid har varit en allvarlig, nästan högtidlig och sammanbiten själ. Jag har alltid varit lugn, rädd och sansad. Grubblare. Filosoferande. Sökt svar. Önskat en plats där jag är okej som jag är. Letar, eftersöker och försöker finna svar på livet och varför livet är. Stort, eller hur? Mäktigt och frågor som knappast får några svar!
Jag har faktiskt förlikat mig med det där och tycker att jag är en schysst person, dock borde jag kanske leka mer och våga vara mer spontant. Lite mer barnslig och omogen, som min man! Jag beundrar honom och hans lekfullhet!
Han är en utmärkt motpol till mitt präktiga och övermogna jag! Jag fullständigt uppslukas av kärlek till honom! Tack för att han står ut och för att han uppskattar mig och mitt sällskap!
Stackars sate…

Somliga söker Gud.
En del söker vägledning genom andra och somliga låter sig uppslukas av Gurus, Coacher, Vishetslärare och Livssponsorer, för att finna en väg genom livet i lugn och ro.
Jag förundras över att jag själv försökt att leta mig genom livet i olika sammanhang och jag tänker på alla de där jag mött och som jag betraktat med skepsis och med en envis egenvilja och där jag känt och upplevt att det varit fel väg och att jag själv borde dra mig undan. IMG_1234 (2)
Somliga människor orkar inte och kan inte tänka själv.

En del människor behöver någon att ständigt luta sig emot, för att finna sanningar och finna modet, lustan och oräddheten att leva!
Och andra söker svar i droger och berusningsmedel, alkohol är en drog, alltid, och den kategorin av människor är de som får det allra svårast att komma tillbaka till livet.
Jag själv valde det sistnämnda för att stå ut.
Jag valde att supa och ta till andra droger för att stå ut med livets hårdaste kanter.
Intentionen, brutalt ärligt, var alltid att få dö i berusningen, vilket varit nära och jag har strävat efter att få försvinna och uppslukas av tillvaron.
Men det finns och har, uppenbart, alltid funnits en vilja, trots allt, att leva, älska och få vara två. Att få vara människa och få njuta!
Det finns och har alltid funnits, en önskan om att få leva lite till och lite mer. En nyfikenhet. En undran över livet.
Jag vill bli förvånad, jag vill bli älskad, jag vill veta, jag vill känna härlighet, livslust och jag önskar kunskap och jag är fortfarande vetgirig.
Jag finns och jag lever fortfarande, så det måste finnas någon mening med det. Problemet som före detta missbrukare, jag har ältat detta några gånger nu, är att få hjälp, ”räddning” och vägledning via Psykiatrin. Det är nästan som om jag är Spetälsk och ingen vill ta i mitt ärende.

IMG_1433

Foto; Arthur 

Jag är trött på att nekas vård. Jag är så oerhört maktlös!
Jag är trött på att kriga och vara arg. Jag är förbannat utled på att ignoreras och att ständigt hänvisas till andra mottagningar.
De slänger runt med mig. De, inom Psykiatrin, kastar omkring mig och även andra, lite hursomhelst och ibland känns det som om de inte tar mig och mitt mående på allvar! Jag ger upp ibland.
Jag känner att det räcker nu och att det får vara. Jag upplever att jag inte orkar mer och inte vill. Jag lägger mig ner här och dör nu!
Men å andra sidan, jag vill ”komma igen”, jag vill få liv och leva.
Jag vill få känna att det är okej och att jag är en okej människa. Det är bara så förbannat trist att livet snurrar på utanför mina fönster och att jag själv inte orkar vara delaktig just nu! Ge mig liv! Ge mig mod och ge mig mer kärlek! Ska det vara så svårt?

Jag krånglar vidare och i morse skrev jag ytterligare ett mejl till psykiatrin i Stockholm och bad dem om hjälp och hänvisning till en mottagning där jag som före detta missbrukare är välkommen.
Det måste finnas en klinik som kan hjälpa mig.
Trasslar vidare. Krigar vidare. Det ska ordna sig och det ska bli bra! Hur ska jag annars kunna leva? Hur ska vi som haft och valt fel i tillvaron, annars kunna återfå livet och livslusten igen? Hjälp mig någon därute…
Det finns väl hjälp att få?

Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid! Var rädd om dig därute i livet och på återläsande! Kram på dig, om du önskar en via cyberspace, och DU, ta ingen skit! Inte av någon, för att citera Elin Ek!

Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s