Bara för att…

Det är fortfarande ett begrepp som skrämmer människor. ”Jag är sjuk, men det syns inte! Jag lider av mental ohälsa, men det märks inte alltid. Jag är psykiskt instabil och jag fixar inte livet längre…

Sverige. 2016.
Psykisk ohälsa. Depressioner. Nedstämdhet. Dystert. Genant. Pinsamt och ohanterligt!
”Motarbeta de jävlarna! De tillför inget alls! Om de bara kunde sluta gnälla och ta sig i kragen! Gör något människa”!

Jag tänker inte skämmas för min hälsa.
Jag tänker inte hymla och ”mörka” att jag är en man med psykisk ohälsa.
Det får fanimej räcka med det nu!
Jag tänker inte heller känna skam och genans för att jag mår dåligt och inte ”fixar” mitt liv på daglig basis.
Jag tänker inte heller tillåta mig att bli behandlad som slit och släng och skit, bara för att just jag, och tusentals andra med mig, hamnat i en situation där livet och tillvaron kräver räddning och hjälp ifrån andra människor och samhället.
Jag tänker inte heller bry mig om ifall mina medmänniskor upplever att jag ”drar ner dem” och att min person och livssituation är ”deprimerande, mörklagd och svårhanterlig”.
Och jag skriver detta, för att jag verkligen försöker att ignorera och förbise andra människor inställning till psykisk ohälsa och med det finna en egenacceptans inför det faktum att det fortfarande är skamligt att vara psykiskt sjuk.
Och… Jag försöker med alla medel att förändra min egen inställning och min egen skam inför att jag är en kraschad människa, att jag i stort sett är ”rökt” och en enda stor belastning för samhället generellt!

Bara för att…