En dikt att ta med under dagen… Väl Mött / Arthur

Ibland får man ta saker och ting i egna händer och bara göra. Faktum är att det känns bättre i själen. Det är lättare om hjärtat.

Jag grubblar lite.
Ja, eller… Det är ju faktiskt en underdrift… Det blir en del funderingar.
I min skalle löser jag knutar och tanketrassel.
I mitt huvud sker mer än vad jag själv hinner med.
Det är en myrstack av tankeverksamhet och det mesta går inte att fånga upp och tänka klart. Det är tröttsamt. Jag blir trött och jag tror att jag kan bli ganska tröttsam också, för min omgivning.

Jag har gjort något som man inte ska göra.
Jag har tagit saken i egna händer, och gjort något man inte ska göra, utan en läkares uppsikt och kontroll.
Jag har själv höjt dosen på mina antidepressiva mediciner, och faktum är att det är lättare att andas, det är enklare att leva och det är luftigare att vara vid liv.
Om man saknar läkarkontakt inom psykiatrin och om man inte har någon att vända sig till, vad gör man då? Hur ska man göra om det inte, för tillfället, finns någon att rådfråga om hur man ska göra för att vända motvinden till medvind och få det lite lättare att vakna varje morgon?

Måndagen startar med en dikt av Karin Boye. Om Kärleken förstås…

Den stunden

Ingen andlös sommarnattshimmel
når så långt in i evigheten,
ingen sjö, när dimmorna lättar,
speglar sådan stillhet
som den stunden —

då ensamhetens gränser plånas ut
och ögonen blir genomskinliga
och rösterna blir enkla som vindar
och ingenting mer är att gömma.
Hur kan jag nu vara rädd?
Jag mister dig aldrig.

/ Karin Boye
Från Diktsamlingen; ”För trädets skull”, 1935
Dikten är hämtad från Webbplatsen; Karin Boye Sällskapet