Onsdagen den 13:e augusti 2014, skrev jag följande inlägg; ”Min älskade syster… Orkar inte ett förlåt till”…

mirrored_4c4e2efea7d77_hiresÄlskade syster…

Efter några år av tystnad, så har jag äntligen fått återupprätta kontakten med dig.
Du är en av dessa som betytt så oerhört mycket för mig och mitt liv.

Det blev så fel på vägen och jag utnyttjade dig, i mitt missbruk.
Det är oerhört mycket skam i det.
Det är vansinnigt mycket ångest, skräck och vånda i allt det där.
Men jag missbrukade. Kan det få vara ett försvar? Jag var sjuk i mitt beroende.
Jag var på en vansinnesfärd mot döden. Det var faktiskt min avsikt. Att dö!
Allt annat var ju mindre viktigt, än drogerna.
Även alkohol, i det här fallet, räknas som en drog.
Allting, i dåtid, handlade om att få råd att använda och att anskaffa mer berusning!
Mer av det försvinnande och ännu mer av det, som kunde avlägsna min person.
Jag ville inte vara jag. Jag önskade att få vara någon och någonting annat!
Och jag lurade, ljög och jag hittade på historier, för dig.
Jag tog lån i ditt namn och jag hycklade.
Jag ljög hela din person full med dynga och du sa hela tiden till mig; Jag tror på dig. Jag litar på dig. Jag är din syster, varför skulle jag tro annat?
Det svider som fan, när jag tänker på det.

Du har trott på mig, oavbrutet!
Även då jag fallit, trillat och slagit mig i mina försök att bli hel, ren och drogfri, har du sagt; Jag vet att du kommer att fixa det här!How-To-Dry-flowers-Header-blog120823.jpgHär om morgon, på tunnelbanan, sköljde känslor av synd, skuld, skam och överträdelse över mig.
Detta i en kombination av gränslös och svindlande kärlek.
Det fyllde hela mitt jag och jag kände hur tårarna brände genom bröstet, upp bakom ögonen och ut ur hjässan.
Jag tänkte på dig. Min syster. Den jag har kvar. Den som alltid fanns där och som alltid finns där, fortfarande.
Och fortfarande säger du; Jag litar på dig, jag tror på dig och du kommer att fixa det här.
Du har aldrig sagt, mig veterligen; Att den här gången går det! Den här gången kommer det att fungera. Nu fixar du det här!
Du har sagt till mig; Du ”kommer”, att fixa det här.
Ingen tidsrymd. Inget tempus och inte heller någon böjningsform av tiden.
11828623_10205938306031466_1584627966267383414_nInget nu och inget då.
Du har heller aldrig sagt någonting i bestämd form, utan bara; Du kommer att fixa det här.
Kvinnor är klokare!
Kvinnor är smarta som fan, för jag kom på att du aldrig givit någon tidsfrist och heller aldrig sagt att det skulle vara omöjligt.
Du har sagt att jag kommer att fixa det.
Och även du vet ju hur det ser ut, sjukdomen.
Både du och jag har facit, eller hur?
Pappa.
Så du vet vad som är, hur det fungerar och att det så småningom kommer att fästa vid. Det kommer att fastna även hos mig, det där med att leva livet på livets villkor och på villkor ställda av nykterheten. Villkoren gjorde av livet självt.

Och det kom tillbaka till mig, när jag satt där på tunnelbanan, hur det var när jag tillslut gick över gränser, blev totalt gränslös och fullkomligen struntade i allt annat, än mig själv och min förbannade berusning!
Jag berättade aldrig för dig att jag hann bli hemlös, bodde i parker och i skogen.
Jag berättade aldrig för dig om min förnedring och om vad som egentligen skedde ”där ute”. Jag berättade först efteråt, när Vuxenenheten på Socialförvaltningen återigen plockade upp mig, plockade ihop det som var kvar och hade en ärlig önskan om att hjälpa mig.
Då berättade jag, men bara så pass att du förstod allvaret och bara så pass mycket, att jag inte skrämde dig mer än nödvändigt.
Och det slet i dig. Det krossade dig. Du blev utom dig. Du blev arg.
Du blev galet förbannad, men inte på mig. Aldrig på mig, din lillebror.
Du var arg på missbruket, drogerna och på sjukdomen. Du var så förbannad att jag skulle drabbas och att jag utsatte mig för enorm fara, och du var förbannad för att du inget visste och för att du inte hade en aning.
Ingen visste och ingen verkade bry sig om.
ingen frågade efter mig och jag vet att du väntade på det där samtalet.
Det där telefonsamtalet, som skulle förkunna min död.

12540442_10206938817803635_227725922_nDet minne som är så oerhört starkt hos mig, när jag funderar över vår relation och över vad du gjort för mig och vilken betydelse du har i mitt liv, är ju det som hände den där hösten för lite över sju år sedan.
När min man hastigt valde att ta död på sig själv.
Mitt livs stora kärlek valde att somna in och inte vakna igen.
Han valde. Jag stod tom, naken och sårbar kvar.
En av mina dåvarande vänner ringde upp dig, samma kväll.
Och senare ringde du tillbaka och frågade; Ska jag komma. Behöver du mig!? Vill du att jag är hos dig?
Minns du? Minns du hur jag grät av sorgen och det hjärtskärande att du frågade, om jag behövde… Behövde dig?

Och minns du när det där året hade gått? Den första tiden, alla mina tabletter? lugnande, ångestdämpande och mediciner som skulle få mig att sova?
Minns du att jag var en tunn liten man, minus tjugo kilo av mitt forna jag?
Minns du att att vi hjälptes åt med maten, bakade och försökte att återta livet och det som var jag?
Minns du min förvirring, när jag upptäckte att hela mitt eget liv hade kretsat kring en och samma människa; Min man?
Minns du? Minns du som jag?
Och de där sista dagarna i köket, i Hammarbysjöstad där jag och min man hade bott de senaste åren, minns du hur vi satt på golvet vid spisen och jag trasades sönder av sorgen.
Jag blev till en våt fläck, en trasig fjäril, och jag grät hejdlöst, från djupet av min själ i sorgen, saknaden och med den fasansfulla insikten att jag levt de senaste åtta åren genom honom.
11811399_1011633902234775_5581907292849587653_nJag älskade honom, glöm aldrig det! Men obehaget att han var mitt nav och mitt allt, blev till et tyst spöke i mina rum.
Och jag vrålade högt; Kom hem nu! Snälla du, kom hem till mig! Kom nu…
Och du viskade till mig; Men du… Han kommer inte hem igen! Han kommer inte att kliva in genom dörren. Han är ju död.
Och min insikt, den fasansfulla insikten som föll in i mitt sinne och in i min trötta kropp…
Han är ju död. Han död, och jag ensam kvar!
Och min chock. Mina tårar.
Och vi grät, både du och jag, och vi höll om varandra och du sa till mig; Jag älskar dig! Oerhört…
Minns du som jag, älskade syster?

Och så mitt försvinnande. Absorberad av jorden och helvetet. Ingen visste.
Du visste inte.

Jag orkar inte säga förlåt ingen. Får jag slippa det?
Orden är verkningslösa i min värld.
Och jag tror att de orden har tappat sin innebörd även för dig.
Du vet var jag finns, vem jag är och hur det har varit… Du var ju med, när det gick åt helvete med allt.

Och du är där nu, återigen, och berättar och säger; Du kommer att fixa det här! Jag tror på dig och jag hjälper dig så gott jag kan på din väg…

Jag vill bara få sagt; Jag älskar dig! Hela din person! Och om någon är vacker inifrån och ut, så är det du…
Fina älskade du!
Tack!
Tack för återtåget i mitt liv!
Jag behöver dig!

Väl Mött / Arthur 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s