Trött på livet, trött på tillvaron, irriterad på mitt förflutna och arg för att inte några av mina frågor har några bra och vettiga svar!

Bilden; Mitt tidigare boende i Hammarbysjöstad, 2005

Ibland blir jag så jävla trött på mig själv och på tillvaron.
Emellanåt står alla ens egna krav en upp i halsen, som en spya på morgon när man är magsjuk. Surt som fan!

Jag är trött. Jättetrött… Trött på livet, trött på tillvaron… Jag är trött på samhällets krav, allt som förväntas av mig och allt det där som ”man bara ska göra”… Träffa vänner, umgås, fixa sitt yttre, se till att andra är okej och mår bra, se till att man själv mår bra och man ska prestera, vara duktig och man ska vara produktiv… Man ska värna om familjen, sina syskon och tänka på mor och far… ”Far är rar och Mor ror”… Eller ”Far är rar och Mor är en orm”..?
Jag är trött. Jättetrött… Trött på livet, trött på tillvaron…

Livet snurrar på, det gör det… Lite glassigt och en härlig känsla av NK. En skön verklighetsflykt och mängder med drömmar till salu…

Livet snurrar på, det gör det.
En dag läggs till ytterligare en dag och plötsligt, innan man hunnit blinka, så har ytterligare en vecka gått och passerat.
Jag hänger inte med längre. Det går för fort. Och…
Är det det här som är livet? Och så, POFF, är man död…

Bilden är hämtad från Google bildsökning. 

Jag har varit förkyld i några dagar.
Jag har förmodligen en kvinnlig kromosom för mycket, för till skillnad från andra män, så är jag inte döende! Lite gnällig blir jag allt, men jag är inte tillnärmelsevis så nära döden som många andra killar. Man överlever ju liksom!
Det sätter sig gärna i luftrören på mig som sagt, förkylningen, och det blir lite jobbigt att röra på sig och att andas. Feber i ett par dagar bara och sedan är det bara förbannat segt att bli av med eftersläntrarna av förkylningssymtomen. De hänger kvar, kraftlösheten, andfåddheten och den rinnande näsan.
Jag lever i alla fall, men det är tröttsamt.

En av de vackraste texterna jag känner till… Vi börjar dagen med Fred Åkerström, och i Kärlekens tecken… Väl Mött / Arthur

Jag ger dig min morgon…

Åter igen gryr dagen vid din bleka skuldra.
Genom frostigt glas syns solen som en huldra.
Ditt hår, det flyter över hela kudden…

Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig.
Men du, jag ger dig min morgon,
jag ger dig min dag.

Vår gardin den böljar svagt där solen strömmar.
Långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar.
Du drömmer om något fint ,
jag ser du småler.

~Fred Åkerström~