Bilden; Mitt tidigare boende i Hammarbysjöstad, 2005
Ibland blir jag så jävla trött på mig själv och på tillvaron.
Emellanåt står alla ens egna krav en upp i halsen, som en spya på morgon när man är magsjuk. Surt som fan!
Jag är trött. Jättetrött… Trött på livet, trött på tillvaron… Jag är trött på samhällets krav, allt som förväntas av mig och allt det där som ”man bara ska göra”… Träffa vänner, umgås, fixa sitt yttre, se till att andra är okej och mår bra, se till att man själv mår bra och man ska prestera, vara duktig och man ska vara produktiv… Man ska värna om familjen, sina syskon och tänka på mor och far… ”Far är rar och Mor ror”… Eller ”Far är rar och Mor är en orm”..?
Jag är trött. Jättetrött… Trött på livet, trött på tillvaron…
Bilden; Min katt Gideon. Hammarbysjöstad 2005
Då och då är jag så förbannat trött på livskraven, som jag oftast ställer på mig själv, att det enda rätta är att krypa ner under täcket och somna om!
Omgivningen, samhället, teven, reklamen, tidningar, sociala medier, filmer och jag själv, påverkar min inre själsbild och plötsligt så ställer man orimliga krav på sig själv.
Jag är påverkbar. Jävligt påverkbar!
Jag silar inte intrycken så bra och det mesta, faktiskt, trillar rakt in i medvetandet! Och jag inser plötsligt att jag är äldre, otränad, lite för rund om magen, att jag äter för ohälsosamt, jag reser inte längre för att vidga mina vyer, inga större fester och tillställningar och jag är inte längre slav under modet, jag klär mig lite som jag vill numer…
Varför jag nu skrev ner det? Jag skiter i det helt enkelt.! Vem bryr sig?
Ingen karriär, ingenting att skryta med vad gäller boende, bilar, båtar eller hus och jag inser att jag tröstäter för mycket och det, min vän, ger förbannat dåligt samvete i sig!
Jag är trött. Jättetrött… Trött på livet, trött på tillvaron…
Och… Hur viktigt är det, egentligen?
Är det mina egna krav som svämmar över och är det i påverkan av samhällets normer och konventioner. Har det med åldern att göra?
Varför saknar jag allt det där jag hade och inte har längre och hur kommer det sig att jag tror att det är av betydelse, vad man har och vad man har haft?
Man kan inte leva på gamla meriter och man kan inte heller leva i det förflutna.
Bilden; Mitt boende i Hammarbysjöstad 2005
Jag är trött. Jättetrött… Trött på livet, trött på tillvaron, irriterad på mitt förflutna och arg för att inte några av mina frågor har några bra och vettiga svar! Jag är arg för att halva livet har passerat och ingenting konstruktivt, återuppbyggande, har skapats och jag är jävligt missnöjd… Ledsen!
Och hela tiden bär endast jag ansvaret för hur mitt liv ser ut och hur mitt liv har blivit. Bara jag har skapat detta med mina mindre bra livsval.
”Du har halva livet kvar framför dig! Var positiv och glad! Andra hinner med att dö långt tidigare än du är gammal, innan de får sina livsinsikter och sin medvetenhet”… Bullshit!
Det här är livet och det är bara att hacka i sig.
”Det blir bra tillslut! Allting ordnar sig alltid. Ge det tid och se tiden ann”… Floskler och klyschor och så ska jag förlita mig på de kunniga och att de kan hjälpa mig och kommer att hjälpa mig så småningom…
Jag har tappat tron och jag har ingen som helst tillit till att jag kommer att få kunnig hjälp och att räddning är på väg…
Mallorca 2006
Hur mycket ska man behöva stå ut med?
Hur mycket ska man själv behöva ta hand om, inombords, innan hela människan och hela ens inre gör uppror och själen slutligen laddar ner och gör ett avslut?
Jag är trött. Jättetrött…
Trött på livet, trött på tillvaron…
Tack för ordet! Jag tror att jag somnar om!
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 
Exakt sådär känner jag! Kunde skrivit inlägget själv. Såg att det var fyra år sedan du skrev det. Hur känns allt idag? Blev det bättre?
GillaGillad av 1 person
Hej Molly…
Tusen, tusen tack för din kommentar! Uppskattar det mycket!
Det blev inte bättre och för ett par år sedan fick jsg diagnosen Dystymi, eller Kronisk Depression. Jag lever i ständig nedstämdhet och ibland blir det riktigt svårt… Dock har jag lärt mig att leva med det och terapi har fått mig att inse att det är jag som kommer först, oavsett, och att allting annat får komma efter, som samhällskrav och människors förväntningar… Det är svårt, men jag har väl insett att man inte håller som människa, om man inte tar hand om sig och försöker att lämna alla hjärnspöken och ”måsten” bortanför för sig själv…
Det är lite komplex, men somliga sanningar har jag nog vunnit…
Tack för att du tog dig tid!
Ta väl hand om dig!
Väl mött / Arthur
GillaGilla
Reblogga detta på Vardagliga Anteckningar….
GillaGilla
Halkade in på din blogg av en slump när jag i ilska och desperation googlade på psykiatri och övriga instanser som inte bryr sig. Jag har blivit så lurad och uppfuckad av alla mediciner de gett mig, alla löften och allt skitsnack.. Känner mig utsatt för hat från alla s.k. lyckade människor, känner så mycket ilska mot alla vidriga personer jag mött som varit så omänskliga.. Jag är helt ok, de har inte lyckats förstöra mig, men det är en utmaning att klara av livet & tillvaron när man inte TILLÅTS jobba & försörja sig, och ingen lyssnar eller tror på sånt man säger.. Mina ord är inte värda nåt. Jag har fått privat hjälp med healing och mindfulness och har därigenom förstått så mycket och växt som människa.. Men att man alltid förväntas orka & klara göra det som gör en frisk och levande, det kommer man aldrig ifrån! Jag har kunskaperna och verktygen som kan göra mig hel, men jag orkar inte, jag är för trasig och så trött… Jag väljer själv om jag vill ta till mig vidriga människors elakheter eller inte, men det är inte lätt att välja att slå dövörat till när någon oempatisk & omänsklig skit ska ”läxa upp mig”, eller när jag hör hur illa myndigheter behandlar vänner & bekanta..! Hela världen är ju influerad av denna äckliga vidriga människosyn! Och det får mig att se rött. Mitt hat och min ilska och mitt hämnbegär är både en drivkraft och nåt som förgör. Vad jag skulle vilja göra med vidriga människor som visat noll empati lämpar sig inte i skrift…
Sänder dig styrkekramar och positiv energi! Det är inget fel på dig, och sättet du blivit behandlad säger inget om dig, det säger däremot allt om dem! 🙏💜❣
GillaGillad av 1 person
Jag blir så oerhört rörd och berörd av dina ord och måste erkänna att min ingenkänningsfaktor slår i taket!
Jag känner, tänker och grubblar som du och jag har också känslor av ilska, hämd och frustration!
Det finns ingen möjlighet att kunna vila, återhämta sig och få stöd, utan man blir hela tiden tvungen att ordna med hjälp själv, utanför vården och psykiatrin! Söka, leta, försöka och prova igen!
En god vän som hjälper mig i många av mina kontakter med vården, har sagt till mig att man uppenbarligen måste vara frisk, för att kunna vara sjuk och kunna ta hand om sig själv…
För mig har en del fallit på plats dock, men det tog ”bara” fem år och det är fortfarande en hel del som inte alls fungerar… Det saknas alternativ till traditionell sjukvård och det är ingeting som psykiatrin vill ägna sig åt, har jag fått förklarat för mig, utan det får jag bekosta och utforska själv!
Tusen tack för din kommentar och för att du tagit dig tid!
Var rädd om dig och styrkekramar till dig också ❤
GillaGilla