Ett monster och en elak jävel! Ett fyllo, som alltid luktade gammal fylla och förmodligen levde i ett ständigt rus… Jag var livrädd för honom! Äpplet faller inte långt ifrån trädet. Jag är min fars son.

Foto; Google bildsökning 

På köksbordet, som tillhör min pappa, står det tomglas precis överallt.
Det är glas i grönt, brunt, blått och kristallklara varianter. Alla är de tömda.
Askkoppen är överfull av fimpar och halvrökta cigarrer.
Det luktar instängt och gammal Bellman i hela lägenheten. Pappa röker Bellman. Cigarrer.

Disken svämmar över på diskbänken och överallt står glas och kaffekoppar. Tallrikarna på avlastningsbordet är ingrodda med torkad gammal mat. Det påminner mig om Månens baksida, den man aldrig ser. Baksidan som ingen ser.
Månens baksida, som ingen vill se.

Golvet är kladdigt. Smutsigt. Skorna klibbar fast, i den ljusa gröna och slitna linoleummattan.
På stolarna, på golvet och på något litet hörn av bordet, har han och hans vänner pressat in dricksglas och muggar. Det ligger dagstidningar överallt. Aftonbladet och Västmanlands Läns Tidning. Högar. Prydliga högar lite varstans.
Det är grisigt. Smutsigt. Det är sorgligt. Tragiskt och jag vill bara gråta.
Grattis. Det här är din pappa. Ditt arv. Ditt DNA. Du är avkomman, av detta.

Pappa var missbrukare. Alkoholist, bland annat.
Han levde ensam de sista åren. Vad jag vet. Egentligen vet jag inte, det finns inget intresse från min sida.
Jag hälsade på honom en gång! Bara en gång!
Jag straffade honom för hans svineri! För hans elakheter och det han utsatte mig och mina syskon för.
Han var grym. Elak och diktatorisk.
Och hans straff för ovidkommande barnstreck och bus, lät aldrig vänta på sig.
Han delade ut dem som han ville och när det kändes bra… Kanske till och med kul?
Jag hatade honom. Han var stor, brysk, hårdhänt och elak. Han slogs. Hårt.
Till mamma sa jag; ”Du vet att han nitade mig va? Du vet väl om att han pryglade skiten ur mig”? Tyst. Tystnad. Tysthet. Inte ett ord.
Tystnaden var svar nog.

Lugn och ro

Foto; Arthur

Jag har tänkt så många gånger; Jag skulle ha önskat att jag vågade slå tillbaka.
Jag har fantiserat om hur det skulle vara, att slå honom galet hårt och berätta för honom vilken jävla skitstövel han var.
Ett monster och en elak jävel! Ett fyllo, som alltid luktade gammal fylla och förmodligen levde i ett ständigt rus…
Jag var livrädd för honom! Han tyranniserade hela min barndom, styrde och ställde som en envåldshärskare och diktator.
Vad tänkte han med? Varför gjorde han som han gjorde?
Och var han uträknat elak? Ond? Finns det onda människor, egentligen?
Jag skulle vilja tala om för honom vilken skada han orsakat! Vilka infekterade sår han vållade mitt inre väsen! Han är en del av orsaken till min vilsenhet i mitt nav av själsliv och känslor!
Jag önskar att han visste vad han gjort med min självkänsla och mitt självförtroende. Gubbjävel.

Dessutom har jag, just jag, ärvt hans djävulska sjukdom! Genomjävlig!
Helvetet på jorden! Skärselden och eldprover. Dö eller överleva, det var frågan.
Jag vill skuldbelägga honom för det också, men jag väljer en annan väg. Jag vill välja annorlunda!
Att jag har krupit som ett jon, på alla fyra, på marken av missbruk, betyder egentligen ingenting, för jag väljer annorlunda!
Att jag har tillhört bottenskrapet av samhället, varit utsatt för hot, misshandel och blivit utnyttjad i mitt missbruk, betyder egentligen ingenting längre…
Jag gör annorlunda. Jag väljer och har valmöjligheter!
Och jag har med alla medel försökt att stå emot, vara tuff och djärv nog, att klara mig undan döden, missbruket och alla de fysiska skador som kommer med ett liv i destruktivitet, missbruk och självömkan.
Jag har haft turen på min sida och jag vill fortsätta så! Jag vill vara en schysst och bra man och människa. Jag vill veta mer, kunna mer om livet, jag vill se mer saker. Jag vill inte dö ännu. Missbruket är dödligt. Man dör. Döden… Dö eller överleva, det var frågan.

Han dog, pappa. Han söp förmodligen ihjäl sig. Vad vet jag?  Egentligen vet jag inte, det finns inget intresse från min sida.
Eller också dog han av alla de fysiska skador han åsamkat sig själv.
Han dog ensam. Vad jag vet… På Sjukhuset. Någon var kanske där, jag vet inte. Faktum är att jag inte bryr mig.
Jag straffar fanskapet fortfarande, och det även om jag försöker att försonas och acceptera tanken på att det hände, att det var som det var.
Jag kan faktiskt välja idag. Vara bitter och arg, destruktivt fortsätta mitt missbruka, eller söka nya vägar.
Jag kan välja att växa som människa och man, söka försoning hos det som var så galet och fel i min uppväxt. Det var galet! Skruvat, galenskap och rädslor.
Jag förlåter honom varje dag och inväntar acceptans. Gjort är gjort och går inte att få ogjort. Jag måste lära mig att se på det som skedde, med andra öppnare ögon.
Det blir bittert plågsamt annars. Sur galla och vrede, föds ur det som man inte försonas med. Jag tänker inte vandra den vägen! Vägrar!
Gubbjävel!

SAM_0051.JPG

Arthur 

Jag har ständigt trillat tillbaka i det som är helvetet på jorden. Missbruket, besattheten, destruktiviteten och lorten.
Det är märkligt, för det går så fort att man inte hänger med. Att rasa utför och hamna utanför, går så hastigt att man själv inte hinner med, förrän det är försent!

Pappas sjukdom, ärvde jag, och så även några av mina syskon.
Jävla hycklare. Förbannade ögontjänare och lismare.
Falsk som vatten. Fulheten i hans lögner och lorten han drog ner mig och de andra i. Förbannade lögnare!
Och alla de där otaliga behandlingarna, som fungerade en tid för honom. Var pigg, ”frisk” och glad, en kortare tid.
Sedan försvann han ytterligare en period! Han återkom som enväldig ledare och despot.
Han var galen, min pappa. Han var fanimej inte riktigt klok…

Och jag… Jag ärvde hans sjukdom. Undrar om han är stolt nu? Jag ärvde hans elaka och monstruösa alkoholistperson, som han blev när han missbrukade och inte kunde ”lägga ner”. Som Dr. Jekyll och Mr. Hyde…
Två olika personer i en och samma människa och man.
Han slog, låste in, slog igen och han var galet blind av raseri och elakheter.
Ibland visste jag inte varför. Han visste nog inte heller. Jag hatade honom. Fullkomligen avskydde hans gestalt, och han skrämde livet ur mig.
Han skrämde livet ur mina syskon… Tror jag. Jag vet inte riktigt.  Egentligen vet jag inte, och det finns inget intresse från min sida.
Och jag själv iklädde mig rollen, i mitt eget missbruk, som den ”Onde och den Gode” i en och samma människa.
Ondskan och martyren tog överhanden med missbruket.
Avskyvärd. Snuskig. Smutsig och elak… Sådan blev även jag!

Äpplet faller inte långt ifrån trädet.
Jag är min fars son. Även om han, inte ville erkänna det.
Undrar om han är stolt nu, gubbjäveln, när jag äntligen är hel, ren och glad igen?

/ Arthur 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s