Jag har haft tunga dagar. Grova dagar. Geggiga och dryga som sjutton! Jag undrar om han ser det, min man och kärlek? Jag tror inte det! Jag är ganska bra på att dölja och skyla mitt mående…

Det ska bli vackert väder denna Söndagen.
Jag ska försöka att ha en ”fixardag” idag.
Jag har lite att städa undan hemma, uppskattar inte oordning och jag har mina, många gånger högt och grovt besvurna, rabatter att ta itu med.
Jag tänkte som så… att om jag ”bara” kör på och försöker att ordna med sådant som hänger över mig, så att jag kan lämna det bakom mig, så kanske det känns bättre i slutet av dagen?
Jag har inte bett om de där odlingarna utanför mina fönster, men nu är de där och det ligger lite hos mig att få det fint därute… Jag ska verkligen försöka att få det gjort idag…
Bara mina grannar kan hålla sig undan, så att jag får vara ifred! Tycker inte om mina grannar, de pratar för mycket. De stör mig. De är i vägen. Jag vill inte prata!

Jag har haft tunga dagar. Grova dagar. Geggiga och dryga som sjutton!
Jag undrar om han ser det, min man och kärlek? Jag tror inte det!
Jag är ganska bra på att dölja och skyla mitt mående. Helst vill jag bara få gråta och skrika, men jag gör det inte, för det verkar ju galet.
Allra helst vill jag sova bort HELA dagarna, men jag gör det inte, för livet ska levas och det är endast min inställning till det som kan förändra tillvaron.
Allra helst vill jag äta socker, se på dålig teve, gråta en skvätt till och dra offerkoftan tätare kring kroppen, men jag gör inte det heller… Man måste försöka ändå.
Man måste ändra sin inställning till varandet.
Man måste ta sig i kragen och kamma till sig.
Man måste verkligen skärpa sig och göra det bästa av sin existens. Detta är inte mina ord och mina floskler, de är alla andras, de omkring mig.
Och jag använder mig inte av ordet ”Måste”…
Tilläggas bör att det är människor som inte känner mig så väl, som gärna serverar dessa plattityder, men dock… Dessa ord har byggt bo i min skalle! De trampar runt där upp i huvudet och ger skuld, ångest och dåligt samvete… Det har grova kängor på sig och de hörs tydligt!

Det har varit ganska mörka dagar och jag är inte bra på att prata om det.
Skriva ner det och på det viset få det ur mina tankar fungerar bra, faktiskt, men att klä det med ord, de talade orden, är svårare.
Jag har under de senaste tio dagarna dragit på mig nya fina kilon, närmare bestämt sex kilo, för att jag tröstäter. Och det går åt grymma pengar till allt de jag stoppar i mig och det ger i sin tur ångest.
Jag har alltid haft ”problem” med maten och det jag stoppar i mig, eftersom det är riktigt dålig mat när jag mår dåligt och jag har alltid känt att jag inte har kontroll och koll på mig själv och min kropp. Överäter och tröstäter.
Och ja, det har yttrat sig i destruktivitet och störningar i ätandet.
Ja, det har blivit konstigheter och mörka spöken i mina tankar.
Det tar tid att ta kommandot igen, efter att jag påbörjat en period av tröstätande. De påminner mig helt klart om mitt missbruk av droger, alkohol ÄR en drog, låt min påminna om det, och det blir oerhört svårt att bryta mönstret av avskildhet, ätande och gråtande.
Jag isolerar mig och drar mig undan… Berättar inte, förklarar inte och vill inte att det ska synas och jag vill inte heller finnas…
Jag pratar inte med min man om det. Jag förklarar inte för honom. Jag undanhåller och försöker verkligen… jag försöker verkligen att verka levande ändå!
Och han i sin tur bjuder inte in till att tala om känslor. Han säger aldrig ”Jag älskar dig” och han bäddar inte för samtal om känslor, tårar och smek.
Men… Han visar det på andra vis. Han är av en annan sorts själ och han föredrar att inte vara känslosam. Till hans försvar vill jag berätta att han har helt andra sätt att visa och bevisa sin uppskattning och kärlek på, de är bara lite mer diffusa och dolda, men de finns där! Jag måste bara ha ett öppet sinnelag för att se dem, men de är där!
Jag, däremot, är av en annan känsligare sort, men döljer det väl eftersom det inte finns utrymmer för det och just därför behöver jag samtal, terapi och någon utomstående som ser mig och hör mig…
Och därför fortsätter krigandet med psykiatrin och vården.
En egenanmälan är gjord, av min boendestödjare, för att jag ska få komma på ”bedömning” och utredning vid Rosenlundssjukhus, men ingen har hörts av.
Tystnad! Inte ett ljud! Ingen hörs av och ingen vill hjälpa mig…
Det är som att sitta i en parentes och i ett vakuum, för ingen ser och ingen lyssnar och hela tiden hänvisas jag runt till andra instanser och mottagningar…
Det är ett krig som är större än jag!
Det är en kamp som har blivit övermäktigt och för stort för mig och det i sin tur föder uppgivenhet och sorg. Livet snurrar på och jag står utanför och tittar på. Somnar om och äter lite till…

Hur överlever man livet?
Hur kommer man vidare?
Vem räddar en människa, som famlar i mörker?
Kan någon ta en trasig människa i famnen och berätta, ge försäkringar om att det blir bra, att det är bra och att det kommer en raksträcka i tillvarons villervalla?
Vem skingrar mörkret, när man själv inte ser stjärnorna?

Och jag erkänner, för dig, att jag har aldrig varit så sugen, på över två år, på alkohol som jag är just nu!
Att ta ett återfall finns inte i min värld, men det är ett kraftigt sug efter drogen och det är berusningen och tillvarons försvinnande jag vill åt.
Jag fantiserar om att få dricka mängder med vin, i en stuga, i skogen, ensam, där ingen ser mig och där jag kan få grisa bäst jag vill…
Det är trots allt en trösterik tanke, att jag kan om jag vill… Men jag gör det inte, för jag har kommit för långt och jag är starkare och bättre än så, men det finns där. Att få supa. Att ge upp. Att skita i allt. Att få dricka mig till ett försvinnande. Men i detta avseendet är jag så mycket kaxigare än suget efter sprit! Jag är tuffare än så! Jag är en bra och schysst man och spriten får mig inte!

Det blir en bra Söndag.
Jag ska dricka kaffe, njuta av solen och verkligen försöka att ta itu med mina göranden…
Jag ska lyssna på musik, som distraherar och jag ska tänka bra och positiva tankar. Jag ska vara snäll emot mig själv och jag ska verkligen försöka att göra bra saker.
Jag har ett liv att leva.
Jag har ett liv att ta itu med och idag tänker jag göra det som krävs för att leva lite. Jag ska leka liv och göra schyssta saker för mig… Jag ska bara undvika mina grannar!

Ha en skön dag och på återläsande under dagen, på ett eller annat sätt!
Var rädd om dig och försök, även du, att leva lite och njuta av våren.
Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid!
Väl Mött / Arthur