”Jag är ledsen att behöva säga det, men inte en jävel överlever den här föreställningen och då spelar det ingen roll om du jagat, jagat och byggt upp en tillvaro i plast, för du får ändå ingenting med dig dit du ska”. Lite cyniskt kan tyckas, men det ger perspektiv på tillvaron, det gör det.

IMG_1590

Foto; Arthur 

”Jag är ledsen att behöva säga det, men inte en jävel överlever den här föreställningen och då spelar det ingen roll om du jagat, jagat och byggt upp en tillvaro i plast, för du får ändå ingenting med dig dit du ska”. Lite cyniskt kan tyckas, men det ger perspektiv på tillvaron, det gör det.

Från det ena till det andra… Det blev en härlig dag i solen, på balkongen, i Alby, igår. Kaffe och ensam, ja med katterna förstås, med mina tankar och grubblerier. Jag for tidigt hemifrån Bagarmossen och tog mig, i rusningstrafiken idiotiskt nog, mot Alby, till min man och kärlek, och de två älskade husdjuren.

Jag avskyr tunnelbanan!
Jag tycker inte om människor som står för nära mig och min privata svär och jag tycker inte om att trängas och fortfarande, trots att jag är fyrtioplussare, så oroar jag mig för att människor tittar på mig, betraktar mig, eller att jag ska åka för långt, att jag ska trilla ner på spåret, eller att någon annan behöver min sittplats bättre än jag själv. Jag oroar mig för andra och jag oroar mig för att jag blir fel och gör fel, även om jag VET och frågar mig; HUR fel kan det bli? HUR svårt kan det vara? Det där är helt automatiska tankar och de är där i skallen och kommer alltid att vara där. Punkt! Det går inte att ordna, men kanske att lära sig att leva med! Så… jag lever med dem och försöker att låta dem vara och spela fritt i bakhuvudet! Inget att egentligen fästa sig vid!

IMG_1401

Foto; Arthur. Tunnelbanan i Skarpnäck 

Och numer är jag även orolig för bomber och för att det ska ske en olycka.
Det sistnämnda kan jag inte göra så mycket åt, jag är förmodligen inte ensam om den känslan och jag får bara hoppas att det går snabbt, om det nu mot förmodan skulle explodera någonstans på tunnelbanan.
Vadå snabbt, tänker du? Jo, att man dör på ögonblicket och slipper plågas till döds, eller bli liggandes på sjukhus med förlamningar eller avsaknaden av armar och ben. Det måste gå fort!
Min oro är fullständigt allvarlig och jag blir som mest rädd vid de stora trafikpunkterna i Stockholm, Slussen och T-Centralen. Men man kan inte oroa sig för sådant, för då slutar man snart att leva totalt, men den finns där, oron.

Och när jag ändå sitter där på tåget och ängslan kladdar runt i bröstet, då börjar jag fundera över om jag glömde något kvar hemma. Kollade jag spisen? Stängde jag fönstret? Har jag nycklarna med? ställde jag tillbaka mjölken i kylskåpet? Tappade jag några pengar på vägen? Fick jag med mig posten? Almanackan och alla blocken, är de med? Räkningarna?
Vatten? Jag behöver vatten… 
Och då sätter jag igång med att inventera mina saker och mina väskor. Galet!
Det blir en distraktion och någonting att göra, så jag slippar ALLAS blickar och detta medan musiken dundrar i öronen.
Och jag vet! Jag ÄR inte så betydelsefull och viktig att ALLA ser på mig och måste titta på mig, men obehaget att de kan tänkas göra det ger mig ångest. Och det är inte positiva betraktelser vill jag understryka, det är mer av den tarvliga sorten och det har ingenting med min ”storhet”, utstrålning eller ens med min person att göra, den bara är där, känslan av att bli betraktad och tittad på…

IMG_1405

Foto; Arthur. T-Banan Skarpnäck

Jag får resfeber av att åka buss och tunnelbana.
Jag kan få ångest när det är stopp i trafiken, för det är naturligtvis någon som valt att hoppa framför tåget och jag blir lätt oroad när någon luktar gammal fylla och sprit. ”Prata inte med mig, tala inte till mig, tilltala inte med mig”, går som ett mantra i huvudet.
Och jag inser ju att jag är lite smått galen och jag måste börja skratta åt mig själv. Det är ju lite komiskt. Jag är lite rolig och säger som min man sagt vid något tillfälle, inte alls ordagrant återgivet här, men; ”Den kan vara en charmig egenhet, att vara lite knasig och udda. Se det komiska i det istället”. Och därmed är livet en stor fars.

En väninna sa att jag inte ska ta livet så jävla allvarligt, för det är ett stort buskisskämt!
Hela livet, Gud och Universum är ett stort spratt.
Man måste se på livet med glimten i ögat och ett litet leende, för det ÄR en ploj! Jag funderar över det där ibland, att livet är en buskis med Eva Rydberg och att i slutändan så har all vår strävan varit förgäves och som min väninna sa; ”Jag är ledsen att behöva säga det, men inte en jävel överlever den här föreställningen och då spelar det ingen roll om du jagat, jagat och byggt upp en tillvaro i plast, för du får ändå ingenting med dig dit du ska”.
Lite cyniskt kan tyckas, men det ger perspektiv på tillvaron, det gör det.
Man kan vara VD för Nordea eller en annan storbank och förskingra pengar och skinna andra på deras kapital och man kan spara och spara och jobba och jobba och så… Poff, där var det slut!
Och det enda du kan stoltsera med, med alla dina samlade och sparade pengar, eller ja, dina anhöriga, är  en sjutusan till begravning och gratis avec till kaffe efter begravningsceremonin. Med lite tur och om pengarna räcker, kan de äta middag på Gondolen efteråt också.
Det tråkiga är att de som kolat vippen inte få vara med och då… då hjälper inte så mycket som en krona i plånboken gjord av exklusivt skinn.
Så visst är det ironiskt och en aningen cyniskt, att vi lever, strävar, kämpar, oroar oss, kämpar lite till med framgångarna och att vara unga och vi är rädda, ängsliga och bryr oss alldeles för mycket om vad vår omgivning ska tycka och tänka om oss, och det när vi ändå vet att inte en jäkel av oss överlever.
Vi ska alla dö! Grattis till oss och Grattis till mig… och då spelar det egentligen ingen roll längre om jag glömt något hemma eller om jag har för mycket hår i näsan, eller om någon betraktar mig med avsky eller om ett gammalt fyllo talar till mig, för vi hamnar alla på Skogskyrkogården så småningom.
Det blir ganska löjeväckande… faktiskt.

Tack för att du läser och tack för din tid. Var rädd om dig därute i verkligheten och livet är inte så förbannat allvarligt, egentligen.

Och… Som Elin Ek sa, alias Grynet; ”Ta ingen skit! Inte av någon”!
Låt ingen köra över dig, inte ens din chef eller dina överordnade på jobbet, det ÄR ett skämt och de tillhör livets skådespel de också… Inge är så viktigt!
Väl Mött och njut dagen / Arthur

Bilden kommer från Google 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s