Det är när livets vänder sig emot mig, och det handlar oftast om de små sakerna i tillvaron, som det blir tungt och svårt att ta sig framåt. När det strular med vården, psykiatrin…

img_1296826267_403 (2)Jag vaknade okristligt tidigt denna morgon.
Klev upp när jag insåg att jag inte skulle somna om.
Jag, katterna och min härliga dator.
En stor mugg kaffe, tända ljus och fåglarna som alltid sjunger där utanför.
Det är en härlig känsla av vår och snart, snart sommar…

Satte mig ner och skrev, skrev och letade ord…
Och så ägnade jag mig lite tid till min Blogg/Dagbok, mitt fönster mot världen, min ventil till verkligheten och det är bara jag och orden. Meditativt. Fokus. Koncentration. Ibland, funkar det, andra gånger inte alls… Det avgör surret i huvudet faktiskt!

Funderade och kände efter. Kände efter och funderade lite till… Jag älskar min dator och jag älskar att den underlättar mitt skrivande. Jag tillåter mig att tycka det och jag tillåter mig att den tar mycket av min tid. Jag älskar de skrivna orden…
Man ska inte känna efter så mycket, har jag fått höra, utan bara lämna känslor och tankar lite ”därhän” och försöka att bara vara i nuet och i någon typ av presens. Jag är av en annan sort.
Jag är en grubblare. Jag har ett inneboende tungsinne.
Jag ger mig tid till, varje morgon, att känna efter, låta kroppen och känslorna surra en stund, för att sedan kunna ha en liten aning om ifall jag faller nedåt under dagen, eller om jag klarar av att stå upprätt.

1972444_10203821982844709_8896876742825032110_n (2)Just i skrivande stund känns livet coolt.
Jag behöver inga förklaringar till varför, hur och när. Jag behöver inte några förklaringar till meningen med livet. Inte just idag!  Jag är okej. Och jag inser att anledningen till att tillvaron är mer följsam, är för att livsvägen och livet varit mer mjukt och följsamt de senaste dagarna.
Inga fler hinder och inga fler stenar att snubbla över.
Det har inte varit fler nedförsbackar och inte heller gropar att falla ner i. Det är när livet vänder sig emot mig, och det handlar oftast om de små sakerna i tillvaron, som det blir tungt och svårt att ta sig framåt. När det strular med vården, psykiatrin, Socialförvaltningen, ekonomin, sysselsättningar, vänner och boende, då faller jag.
När det blir lite för mycket grus i maskineriet, då blir det som att dra ner en gardin och jag slås ner i marken och orkar inte leva, vill inte leva och luften går ur mig. Jag vill ha lugn och ro.
Jag önskar stiltje och följsamhet.
Jag vill att livet ska vara mjukt och skönt.
Jag vill bara få leva och vara nöjd med det.

Flera gånger genom åren, har jag fått höra av terapeuter att livet inte bara är förnöjsamhet och smidighet, att alla människor har med och motgångar och att det är livet. Jag har ofta fått höra att tillvaron är en färd i en Bergochdalbana och att det inte alltid finns glädje och ljus i vardagen.
Jag är av en annan inställning. Jag har en annan sanning!
Min sanning och min tro är den att jag, och alla andra, har möjlighet att välja Glädjen och livskärleken, vi kommer lite vilse på vägen bara…
Om vi kan utgå ifrån att livet ska ge oss skit på vägen, vilket jag dessvärre ofta gör, så måste vi ju kunna utgå ifrån att livet ska vara glatt, kul och förbannat roligt?
Om vi förutsätter att vår existens ska innehålla svårigheter och motgångar, ”bara för att det alltid gör det”, så borde det finnas en annan sanning också?
Vem har bestämt att livet ska vara jävligt skitigt emellanåt? Hur blev vår inställning sådan?
Vem bestämde riktlinjerna för hur livet ska te sig och vem sa att tacksamhet, gottgörelser och att underkasta sig livets svårigheter är precis så som livet ska vara? Vem bestämde? Detta är förmodligen teologiska frågeställningar, men om Gud finns, varför förvrängdes budskapet som Guds-energin förmodligen önskade förmedla; Kärlek och Livskraft…
Och vem ritade upp den sanningen, att underkasta sig andra människor och själva livet? Och vem sjutton sa att det är så det är att leva; ”Livet är ett helvete emellanåt”? Och ändå strävar alla, utgår jag ifrån, att finna glädjeämnen, kärlek och livskvalité i vardagens villervalla?
Vem har indoktrinerat oss att tro att hela livet ska vara en kamp och ett krig och vem har fått oss att välja ett Lutheranskt sätt att se på vårt varande? Man ska ”unna sig” och man ska njuta vi speciella tillfällen och vardag är vardag och fest är fest… Jag finner det lite märkligt!?
Just det där, att se livet som kampen och kriget, är djupt rotad i oss människor och att det är underkastelse för ”överheten” och livets storhet självt, som får oss att tro att livet skall te sig på ett särskilt sätt.
Jag är övertygad om att det är kristendomens intåg under femtonhundratalet, och med Martin Luther som vägvisare och i spetsen, som fick oss att avvika från den egentliga kärnan av Livspärlan eller Guds-energin ; Att leva med glädje, att ha roligt och att vara nöjd. Ha lite mer fest och lite mer roligt!

6a01053581f851970b0120a7bfb488970b-500wi (3)Jag har läste, för ganska många år sedan nu, en hel del böcker om den där villfarelsen, att livet skulle vara livsfientligt och mest innehålla ”att kämpa”, kriga och överleva och att det skulle vara målet för livsexistensen! I just det sammanhanget läste jag Kay Pollak för första gången och studerade hans teori om att livet ska vara kul, glädjefyllt och njutbart. Allt annat är pådyvlat oss av andra och av samhället. Jag tror på det där, att jag och alla andra egentligen är ämnade att leva, ha roligt, älska varandra och njuta.
All den där andra geggan vi dras med har vi fått med oss av vuxna när vi var barn, hjärntvättas med att man ska vara duktig, produktiva, tiga och inte gnälla, OCH att livet är en kamp och ett krig. Vissa tillfällen ska vi njuta, men bara ibland, ”det blir inte njutbart annars”!
I från början föds vi ju hela, ren och kristallklara och jag tror att det enda som egentligen är i själen och kroppen är glädje och ren kärlek. Det förstörs senare av omgivningen, skolan, vuxna och kamrater… Samhället… Och ibland sabbas ursprungskärnan av olika psykiska diagnoser, som triggas igång under uppväxten.

Jag tror fortfarande på att livet ska vara lycka och glädje och att det bara tar tid att finna det. Det tar tid att hitta tillbaka till ursprunget.
Jag tror, och vill inte tro, att livet ska vara så här och att livet ska vara så svårt… Somliga har en enklare och lättare tillvaro, emedan andra går omkring i ett vakuum och med ett ständigt svart hål i bröstet.
Somliga av oss behöver räddning undan oss själva och få hjälp upp på livsbanan och lära oss att ha kul… Det är bara ett problem! Och det är oviljan hos psykiatrin att vilja hjälpa oss som hamnat fel, snett och som behöver en livboj att hålla oss i.
Jag är mäkta trött och irriterad på vården och psykiatrin. Jag väntar och tror fortfarande att hjälp är på väg och då har jag slängts runt i snart ett och ett halvt år. Somliga av oss behöver vägledning och handfasta verktyg för att överleva dagen.549940 Janne R.jpgDe har varit lite ljusare dagar. De har varit skönt att vara jag och jag är okej. Men jag måste få tillägga att mörkret bebor mig och jag kommer inte undan. Jag vet aldrig hur dagen slutar eller om jag sjunker ner i trötthet och sorg… Det är svajigt och jag försöker att njuta när det är okej dagar… Det gör det lite svårt bara, när jag vet att tungsinnet vilar bakom ryggen på mig, det återkommer alltid, det gör det! Alltid!

Tack för ordet min vän!
En Kärleksfull kram kommer via rymden och cyberspace om du vill ha en! Må så gott du kan, vill och önskar och på återläsande…
Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s