Och jag upplever att jag är okamratlig, ohjälpsam och lite dålig, som inte ”ställer upp” och som inte orkar bistå andra. För övrigt hamnar jag i tacksamhetsskuld…

Arthur ggr 3.jpgDet är en tyst och skön morgon. Vi tre, jag och katterna, ligger kvar i sängen. Kärleken och den andra hälften i den här kärlekshistorien, är på sitt arbete. Idag är det en dag av längtan och saknad… Efter honom…

Gårdagen bjöd på promenad och en sväng till nyöppnade Stadsmissionen i Hallunda. Sökte gamla tidningar att ha till mitt collageprojekt, men fann gamla ramar som jag kan använda till mina bilder som jag ”skapar”. (”Skapar” låter så pretentiöst, men det är väl det jag gör, med mina bilder, färger och former?)

Jag mår mindre bra, jag erkänner det, men en del dagar är det enklare och lättare.

Inte ett ljud från Socialförvaltningen eller Psykiatrin.
Min Boendestödjare, min nyvunna Pärla, hörs däremot av och frågar hur jag har det och hur livet far fram med mig. Jag uppskattar det!
Inga märkvärdigheter alls, hon frågar bara och hon vill uppriktigt veta.
Jag värdesätter det och jag uppskattar henne.

skagen

Under gårdagen föll jag ganska hårt.
Jag trillade ner i det där svarta och mörka, men ”gjorde ändå” och fixade lite för att försöka ta mig upp igen. Jag är som tidigare skrivet, väldigt duktig på att ”cover up” mitt mående, för att ingen annan ska bli lidande…

Jag får dåligt samvete och jag mår egentligen inte bra av att vara undvikande, för jag vill vara en god och schysst vän och en människa och kompis som ställer upp och fixar, är ett stöd och är behjälplig. Det blir dåligt samvete av det där, Å ena sidan vill jag och å andra sidan… Nej!
Men jag vill ställa upp och finnas till för andra…
Jag orkar inte längre, jag gör inte det, och istället för att lova saker och ting, så låter jag det ”vara öppet” och låter mina valmöjligheter få vara fler än att endast ”lova att vara en fixare”. Jag vill, men orkar inte alltid. Jag önskar att jag kunde, men orkar inte. Jag vill vara mer och jag vill vara tillsammans med andra, men orkar inte alltid. Det blir så motsägelsefullt när man vill en sak, men kroppen och psyket säger ifrån. (Förlåt mig för det!)
Det var detta jag åsyftade i ett tidigare inlägg, när jag skrev om att det är skönt att vara ensam och rå om sig själv, för förväntningar, förhoppningar och tillit ifrån andra medmänniskor blir för mycket för mig.IMG_1518
Jag drar på mig skuld, samvete, ångest och ett evigt ältande om varför, hur och varför kan inte jag?
Och jag upplever att jag är okamratlig, ohjälpsam och lite dålig, som inte ”ställer upp” och som inte orkar bistå andra.
För övrigt hamnar jag i tacksamhetsskuld gentemot andra när jag själv ber om hjälp och behöver någon som backar upp mig och det resulterar i att jag ”gör själv”, ”kan själv” och slutar be människor om hjälp. Jag tänker att jag inte kan be andra om hjälp och stöd, när jag själv inte kan bidra med samma sak.
Jag får lov att åsidosätta det där, när jag talar med min Boendestödjare och när hon fixar, ringer samtal och ordnar med saker för mig, för jag hamnar direkt i en beroendeställning och känner att jag måste betala tillbaka på något vis.
Tacksamhetsskuld. Gentjänster. Återbetalning. Förbindelser. Löften.
Det blir komplicerat och det blir svårt. När det gäller mitt Boendestöd så måste jag lägga det där åt sidan, för det är hennes jobb att vara mig behjälplig och vara mitt stöd i tillvaron! Jag jobbar på det!
Och jag undviker och försöker att inte åta mig så mycket saker, för det faller nästan alltid, om inte för mitt mående, så för att jag inte vill vara social, trevlig och charmfull.
Jag är bra ensam och jag är bäst när jag inte behöver uppleva press, yttre tryck och bli pådyvlad telefonsamtal, umgänge och sociala sammankomster.

IMG_1524

Men… Någonstans i kroppens gömmor börjar en acceptans fästa vid och jag känner att det är okej. Jag är sådan här och jag är känslig, ömtålig och lättstött och jag upplever att det är kanske inte så stor idé att kämpa emot och kriga emot mitt rätta jag, för de åren som passerat har ju inte fungerat så bra, att kämpa emot, och jag måste tänka om.
Duger jag? Är jag okej ändå? Står de få som finns i min omgivning, ut med mig och mina nycker?
Jag tror att jag själv dragit upp riktlinjer för mitt varande utifrån mitt tidigare duktiga, framgångsrika och produktiva jag och jag tror att jag, dessvärre, anammat samhällets normer och måttstockar för hur ”bra” och ”väl fungerande människor” ska vara och är. Det stämmer inte in på mig och min person! Jag är inte pigg, glad, rolig, social och kollektivt samhällelig.
Jag måste omvärdera och finna acceptans.
Jag är väl på väg kanske, eftersom jag skriver om det och jag kanske är på väg att inse; Jo, jag är en okej människa. Jag duger kanske ändå?

Tack för ordet och för din uppmärksamhet! Var rädd om dig därute i verkligheten och världen! Väl Mött / Arthur (Din kompis i etern!)

Översta och första bilden/fotot; Per Lundström 
Övriga bilder/Foton; Arthur 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s