Döden, döendet, död och att dö.
Foto; Per Lundström
Söndag.
Jag vet inte riktigt varför jag publicerade ett gammalt inlägg om min tidigare man, Peter Persson?
Kanske för att jag saknar honom?
Kanske för att jag saknar det livet jag hade då?
Kanske för att jag tänker mycket på livet och på döden?
Kanske för att jag är rädd att min härliga, underbara, nyvunna man och kärlek, ska dö ifrån mig, utan att jag ”hinner med”?
Människor dör hela tiden. Alla ska dö. Ingen kommer undan.
Döden, döendet, död och att dö.
Döda människor, som stått en nära, lämnar tomma och gapande hål efter sig. Det kan passera ganska många år och det där hålet är kvar där i bröstet, det går att slita upp med funderingar, minnen och hågkomster.
Det är många som dött ifrån mig genom åren.
Det är några stycken av dessa döda människor som lämnat ett tomrum efter sig, som är svårt att fylla på med ”annat” och de har lämnat fossila spår av liv, livet, levande och att leva, kvar hos mig att fortleva med. De kommer alltid att vara där och en del av mig.
Det jag alltid och ständigt frågar mig är; Varför? Fortsätt läsa
Vardagliga Anteckningar... 