Kanske för att jag är rädd att min härliga, underbara nyvunna man och kärlek, ska dö ifrån mig, utan att jag ”hinner med”. Människor dör hela tiden…

Döden, döendet, död och att dö.

Foto; Per Lundström 

Söndag.
Jag vet inte riktigt varför jag publicerade ett gammalt inlägg om min tidigare man, Peter Persson?
Kanske för att jag saknar honom?
Kanske för att jag saknar det livet jag hade då?
Kanske för att jag tänker mycket på livet och på döden?
Kanske för att jag är rädd att min härliga, underbara, nyvunna man och kärlek, ska dö ifrån mig, utan att jag ”hinner med”?

Människor dör hela tiden. Alla ska dö. Ingen kommer undan.
Döden, döendet, död och att dö.
Döda människor, som stått en nära, lämnar tomma och gapande hål efter sig. Det kan passera ganska många år och det där hålet är kvar där i bröstet, det går att slita upp med funderingar, minnen och hågkomster.

Det är många som dött ifrån mig genom åren.
Det är några stycken av dessa döda människor som lämnat ett tomrum efter sig, som är svårt att fylla på med ”annat” och de har lämnat fossila spår av liv, livet, levande och att leva, kvar hos mig att fortleva med. De kommer alltid att vara där och en del av mig.
Det jag alltid och ständigt frågar mig är; Varför?

Ett ord på vägen… Välformulerat och dynamiskt! / Arthur

Bilden/foto är hämtad från; Kent Wisti-Blogg

Börjar dagen med ett äldre inlägg från 2007 och Bloggen ”Till minne av”…

Söndag. Börjar dagen med ett äldre inlägg från 2007 och min dåvarande Blogg ”Till minne av”… En Blogg till minne av min dåvarande man, sambo och tilltänkta livspartner, Peter Persson.
Han gick hastigt bort november 2016.  Read It and Weep… Peter, Rest In Peace!
På återläsande min vän och var rädd om varann därute…
/ Arthur

Tidig morgon.

Jag är så trött.
Vill sova och kan inte.
Har haft bra dagar och mina vänner omkring mig.
Mått så bra, varit glad och känt mig så levande igen.
Jag har mått bra. Och jag vet att det är vad Peter vill…
Han vill ju att jag mår bra och känner livet och glädjen.
Men nu är jag bara trött… Tappat gnistan igen.
Får så dåligt samvete för att jag lever.
Dåligt dåligt samvete för att solen och värmen är här, och jag få njuta, men inte Peter.
Undrar var du är…
Jag får skuld för att jag känner glädjen och livet…
Dåligt samvete för att jag känner…
Jag vet att det är det du vill, att jag ska ha det gott och må bra.
Du var alltid så mån om mig och oss, så jag vet att det är okej…
Ändå skapar det skuld. Försöker att “släppa” det, men det är svårt.