Döden, döendet, död och att dö.
Foto; Per Lundström
Söndag.
Jag vet inte riktigt varför jag publicerade ett gammalt inlägg om min tidigare man, Peter Persson?
Kanske för att jag saknar honom?
Kanske för att jag saknar det livet jag hade då?
Kanske för att jag tänker mycket på livet och på döden?
Kanske för att jag är rädd att min härliga, underbara, nyvunna man och kärlek, ska dö ifrån mig, utan att jag ”hinner med”?
Människor dör hela tiden. Alla ska dö. Ingen kommer undan.
Döden, döendet, död och att dö.
Döda människor, som stått en nära, lämnar tomma och gapande hål efter sig. Det kan passera ganska många år och det där hålet är kvar där i bröstet, det går att slita upp med funderingar, minnen och hågkomster.
Det är många som dött ifrån mig genom åren.
Det är några stycken av dessa döda människor som lämnat ett tomrum efter sig, som är svårt att fylla på med ”annat” och de har lämnat fossila spår av liv, livet, levande och att leva, kvar hos mig att fortleva med. De kommer alltid att vara där och en del av mig.
Det jag alltid och ständigt frågar mig är; Varför?
Döden, döendet, död och att dö. Mot okända hav…
Foto; Arthur
Jag tror inte att just jag är ”drabbad” mer än andra, men det var ganska många som gick bort under åren tvåtusenfem och tvåtusensex.
Livet vände där, som en U-sväng och sedan gick det ju fort att förstöra för sig själv!
Sättet att hantera sorgen på, blev destruktivt och förödande. Det fanns ingen direkt hjälp att få då heller, och jag tog till flaskan än mer. Söp, somnade och blev som alltid undvikande. Valde ensamhet. Valde att missbruka sprit, sex och mat.
Ville inte störa, ville inte vara i vägen, vill inte att min sorg skulle drabba andra.
Det är min minnesbild av det. Det är mina ordval…
Frågar du någon annan får du förmodligen andra svar och helt andra sanningar…
Och jag har alltid druckit för mycket alkohol, alkohol är en drog och jag kan inte nog poängtera det, och redan när jag var runt tjugofem fick jag min första behandling.
Spriten har alltid varit en snabblösning för det som blivit ohanterligt i mitt liv. Snabb medicinering. En quick fix! Något att ”fixa” tillvaron med!
Men jag insåg inte, då när jag var yngre, att jag hade uppenbara problem!
Jag var det stående skämtet i min dåvarande bekantskapskrets. Alltid den som drack för mycket. Jag var alltid den som de refererade till som alkis och ”på dekis”…
I min sorg och förtvivlan tog jag till flaskan och sömntabletter.
Stesolid och Sobril.
Vin och sprit.
Sjukskrivningar och avgiftningar.
Jag ångrar det där och jag tänker på det som så, att om jag bara hade haft insikten och varit mer medveten om livet och livets alla hårda kanter, så hade jag kanske kunnat hantera det på ett annat vis.
Om jag bara hade kunnat rädda mig själv och rädda allt det jag hade omkring mig, då hade jag och mitt liv sett så mycket mer annorlunda ut.
Jag får ångest av att tänka på det.
Jag får hjärtklappning av att minnas. Jag kan känna paniken komma krypande i kroppen och mitt då ständigt dåliga samvete som jag led av; Jag levde och han dog.
Döden, döendet, död och att dö.
Foto; Arthur. Sommaren 2015
Och människor dör, hela tiden.
Man vet aldrig om man, med lättsinne, går hemifrån på morgonen, för att sedan avsluta dagen med tomhet, sorg och en överraskande död.
Man borde vara mer medveten om det, för att uppskatta livet.
Man borde vara mer eftertänksam och ta tillvara glädjen, kärleken och livsglöden.
Man borde vara mer omtänksam emot dem som finns omkring en och som uppskattar ens person. För, Poff, är de borta och då har man inte hunnit med att vara medmänniska, ömsint och tillgiven.
Jag är orolig att min nyvunna man, OCH mina husdjur, ska hinna dö innan jag själv hinner med att vara där, hålla handen och krama om.
Det bor en ständig rädsla att de jag älskar och tycker så oerhört mycket om, ska hinna dö ifrån mig, utan att jag hinner berätta om deras betydelse i mitt liv.
Döden, döendet, död och att dö.
Och kanske är det så, att jag har haft svårt att hantera verklighetens katastrofer och sammanbrott på grund av mina diagnoser och att jag inte riktigt hänger med i mina tankebanor och funderingar?
Kanske att jag hade hanterat det på ett annorlunda sätt, döden och döendet, om jag inte haft Bipolaritet och ADD, som stör, förstör och utgör en så stor del av min person? Det finns inga direkta svar på det.
Man ska aldrig bli och vara sina diagnoser och man ÄR dem inte, för som människa är man mycket mer än så, men det tål att tänka på och det är en viktig variabel i mitt liv. Man ska inte ”skylla på” sina psykiska tillstånd och diagnoser. Men det är kanske en förklaring till smitningar, undvikande och självmedicinering?
Det är en förklaring till så väldigt mycket i min existens. Det är en sanning och det är eftertänksamt…
Livet kanske hade sett annorlunda ut om jag hade varit en mer stadig, rejäl och psykiskt pålitlig själ? Kanske att jag och min sensitivitet hade kunnat hanteras på ett mer konstruktivt och smidigare sätt, om jag vetat om mina diagnoser redan som barn?
Dessa frågor får aldrig svar och det finns inga förklaringar…
Det är ”bara” funderingar och det är mina grubblerier…
Om inte om hade varit…
Tack för din uppmärksamhet och din tid! Var rädd om dig därute i verkligheten och Söndagen! Vad min dag ger i övrigt, återstår att se!
På återläsande, på ett eller annat sätt och tack för ordet!
Väl Mött / Arthur (Din filosof i cyberspace!)
Vardagliga Anteckningar... 