Foto; Per Lundström
Det är tidigt. Jag, katterna, mitt kaffe och nyheterna på internet.
Jag tänder ännu ljus och lyssnar till fåglarna utanför. Fåglarna ger vårkänslor och sinnesro.
Jag är trött och uppgiven.
Jag gav upp igår och kände att ”det får räcka nu” med den där fasaden som jag ständigt målar upp. Jag är trött på allting som inte vill lägga sig tillrätta. Det känns som det hela tiden är saker som måste rätas ut och jag faller så förbannat hårt, när jag slutar att ”låtsas som om”…
Jag sa det till min kärlek, att jag lägger ner garden nu, ”jag orkar inte hålla fasaden uppe och jag vill inte mer”…
Jag ”håller på” och bjuder till hela tiden, även om jag absolut inte orkar.
Han frågade mig varför jag gör så, ”håller på” och försöker att hålla garden uppe, och varför jag tycks tänka på vad alla andra anser om mig och vad alla andra kan tänkas tycka om min person och mitt sätt att vara.
Han frågade mig varför det är viktigt vad alla andra tycker. Och egentligen ska ju inte det spela någon roll, vad alla andra tänker, tycker och känner, för det handlar ju om mig, hur jag mår och har det, men jag tror att de flesta av oss ”går på” och ”låtsas som om”, för att vi är rädda för hur vi ska uppfattas! Många av oss är oroliga för att de som finns omkring oss ska bli rädda och nervösa, när livet suger, och jag tror att många människor vill hålla skenet upp och på något vis vara glada, positiva och tillmötesgående, för att rädda vår omgivning från obehag och ängslan. Vem fan står ut med en gnällspik och lipsill i långa loppet?
Bilden är hämtad från Google
Jag har sagt det förut, jag mår inte bra! Uppenbarligen så struntar psykiatrin och Socialförvaltningen i det och jag uppfattas som besvärlig och gnällig!
Och jag försöker att jag göra bra saker för att hålla psyket och humöret uppe, tar mina promenader, målar och skriver, men det blir svårt i längden, det blir en kraftansträngning och energiåtgången blir stor och tillslut ger man upp. Eller ja´… Jag ger upp!
Vid de där tillfällena vill jag vara ensam.
Jag vill få vara själv med mina tankar och grubblerier och det som gör det ännu lite mer ohanterligt är hur mycket min man och kärlek bjuder till för att göra min tillvaro enklare och smidigare, emedan jag själv inte orkar. Jag orkar inte ens prata om det. Jag vill inte diskutera, samtala och dissekera mitt mående, för det känns som om jag är ett hinder och ett nedköp för honom och alla andra omkring mig.
Jag är ”bara” gnällig! Jag är ”bara” tyst och grinig! Jag är ”bara” i vägen och ganska jobbig.
Bilden; Arthur
Jag vet inte vad jag vill med de här skrivna orden.
Jag vet inte riktigt var jag är på väg med mina meningar och ord. Jag kanske bara vill, inför mig själv och kanske för dig, försöka att förstå och se min egen komplexitet och mitt eget tungsinne. Jag försöker reda ut varför det alltid ska vara så många omvägar och sådana svårigheter i mina tankebanor.
När det blir för mycket och för tungt, då blir jag undvikande och jag vill gärna smita, för att jag själv upplever att jag blir för mycket! Jag vill inte ”vara med” och jag vill inte besvära. och jag tänker, ”hur mycket energi och möda går det inte åt för min man och kärlek? Hur mycket energidränage blir det inte för mina få vänner och min syster, när de ska vara glad, schyssta och uppmuntrande inför mig”?
Det viktiga är, just nu, när jag vill dra mig undan, att gå emot det där och göra tvärtom. Jag går ingenstans! Jag stannar hos min stora kärlek! Faktum; Jag behöver honom! Jag gör inte det som jag känner att jag vill göra, smita och dra mig undan, jag stannar kvar och försöker att bara vara tillsammans med dem jag älskar mest av allt; Min man och mina husdjur. Gnälligt som fan denna morgon, men det är svårt att leva, för mig!
Nog om detta!
Ta hand om dig därute i vardagen denna Måndag.
På återläsande och tack för din uppmärksamhet!
Njut dagen och Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 