Jag har gjort det jag måste och jag har agerat utifrån min situation… Vad ska jag göra? Hur ska jag annars agera för att någon inom psykiatrin och vården ska lyssna på mig?

Lite bitter? Ja, kanske?
Liten grinig gammal gubbe? Inte alls! Gubbe alltså! Grinig? Oh´ja!

Ibland agerar jag i affekt.
Jag hoppar på saker och bärs iväg av min ilska, sorg och maktlöshet.
Ilskan kokar upp och kokar över och jag gör saker som kanske inte alltid är så genomtänkt.
Men… Det jag lärt mig den sista tiden, är att inte ha bråttom, eller åtminstone försöka att sansa mig och låta saker och ting bero en tid. Så var fallet under gårdagen med mejl, ilska och skrivelser till olika myndigheter och berörda personer i vården och psykiatrin.
Jag ”gick i gång” redan i Fredags förra veckan, när jag fick ett mejl från min Boendestödjare efter det att hon försökt att få kontakt med Rosenlundssjukhus angående mitt ärende. Hon satt i telefonkö vid två tillfällen och när hon väl fick tala med någon och bad om uppgifter om mig och mitt ärende, så ”bröts” samtalet. De sa någonting om att ”ärendet är besvärligt och Poff, var de borta…

En egenhändigt skriven dikt, startar denna Onsdag… Väl Mött / Arthur

Dansar jag för tomma salonger..?

Fylld till brädden av missmod, desperation och en kostbar misströstan.
Morgondagen är överväldigande. Okänd mark vid mina fötter.
Luften är klar. Kyligt, isande iskristaller, på mina glasklara fönsterglas.
Och jag, är inte densamma längre.
Jag har vandrat i din riktning, alltför länge. I dina spår.
Jag förlorade spegelbilden av mig själv, och jag kan inte se längre!
Är du här för att fånga mig, när jag faller?
När jag fortsätter att famla, treva och söka, vägleder du mig?

De tömda ramarna av löften, att agera inom, men utan manus och sufflös.
Livet är en förvirring, en ensamhet och ett kaos!
Hjälper du mig tillrätta? Finns du där, för mig?
Kommer du till mig, när jag vrålar ditt namn?
Är du där, för mig, eller dansar jag för tomma salonger?

/ Arthur