Lite bilder från passerade dagar…

”Prata med mig”, säger han. Och jag har inte mycket att säga. Jag tycker inte att det är så viktigt. Han vet ändå och jag vet att han ser mig.

Det har varit några väldigt tröga och motsträviga dagar.
Det har varit tungt och tufft. Så också idag.
Det blir inte mycket gjort och ska jag vara ärlig så går jag på knäna just nu.
Allt det där som jag fixat och ordnat med, skrivelser, mejl och intyg, har tagit ganska mycket av min kraft och min lust. Jag är trött. Ledsen och maktlös.
Jag blir rädd och oroad att jag ska bli för nedstämd och för dyster i mitt sällskap med min man. Vem sjutton orkar med en gnällspik och någon som mer än gärna spenderar sin tid i sängen för återhämtning.
Å ena sidan är jag rädd att han tröttnar och ber mig dra åt skogen, men å andra sidan upplever jag inte själv att jag ”bara” är missnöjd och klagande.
Jag försöker att knipa igen och behålla det för mig själv. Varför ska jag lasta på honom mig, mitt och hur jag mår, när han själv har fullt upp i sin tillvaro och vardag. ”Prata med mig”, säger han. Och jag har inte mycket att säga. Jag tycker inte att det är så viktigt.
Han vet ändå… och jag vet att han ser mig.

Det blir inte, för tillfället i alla fall, skrivet så mycket mer idag.
Jag gör vad jag kan och tar i alla fall mina dagliga promenader och får sol och frisk luft.
Jag är våldsamt förälskad i min man och jag är i stort behov av honom just nu. Vet han det? Blir det för mycket..? Är jag för mycket? Med nedstämdheten kommer osäkerheten och en ännu sämre självkänsla.

Jag får se vad dagen ger..

Ta hand om dig därute i vardagen och verkligheten.
Var schyssta emot varann och om du önskar, så sänder jag en varm kram genom rymdens alla stjärnor.
Väl Mött och på återläsande / Arthur

 

God Morgon! Tidigare publicerat, 20140101. ”Det dog en man en natt. Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder”…

Det dog en man en natt.
Han dog på en soffa, i en skitig lägenhet, på Söder.
Han var ung. Runt fyrtio. Inte särskilt vacker. Längre.
Några tänder saknades i munnen. Håret blont, långt och tovigt.
Mager tunn kropp och med blå urvattnade ögon.
Torra läppar. Lortig. Ledsen. Över.
Överbliven. Kvarlämnad. Resterande rester. Över och övergiven.
Ingen kan älska en sådan man! Ingen kan förstå sig på en sådan man.

Undrar vem hans mamma var? Hade han bröder? Fanns det systrar?
Levde hans far? Undrar om hans mor och farföräldrar, älskade honom som barn?
Fanns där kärlek? Fanns det ömhet och smek? Existerade ömma ord?
Saknades han av sina vänner?
Det sistnämnda. Troligtvis inte. Nä, inte alls.