Det här är texter om missnöje, om kampen med livet och ibland att överleva dagen. Mina anteckningar är klagande och gnisslande. Det är min Blogg. Det är min ”Dagbok”. Offentlig! Ocensurerad!

våren i gultJag tappar orken och orden.
Jag förlorar mig i mitt krig emot dem som inte lyssnar och jag förlorar mig i kraftlöshet och svaghet.

Det är ett märkligt samhälle vi lever i. Det är ett märkligt liv jag lever. Det drabbar inte bara mig själv, utan även min kärlek och mina få vänner.
Jag gråter en del, men bara när jag är ensam…

Människor blir trötta, lika trötta som jag själv, när de tar del av min livsgegga. ”Var inte så jävla svår! Var inte så paranoid! Varför kan du inte lägga av med att ”hålla på” och riva upp himmel och jord över ett problem som inte är ett problem”!
”Sluta! Lägg av! Lägg ner! Det försvårar bara för dig själv”!
Tacksamt…

Det här är texter om missnöje, om kampen med livet och ibland att överleva dagen. Mina anteckningar är klagande och gnisslande. Det är min Blogg. Det är min ”Dagbok”. Offentlig! Ocensurerad! 
Ibland skaver känslan och orden jag har skrivit och bjudit dig på, under resten av dagen. Jag uppskattar mina ord och jag finner en själslig rening och vägledning i det jag skriver. Terapi. Självhelande. Rening och rensning. Förstår du det?
Jag har även förstått att somliga av er, som läser mina dagliga meningar, har funnit en igenkänningsfaktor och jag inser; Jag ÄR inte ensam i min röra och i mitt mörker.

våren i gult.2Jag fick ett brev i min brevlåda. Ett brev ifrån en läkare jag haft på Beroendemottagningen Capio Maria. En läkare jag sökt kontakt med, bett om hjälp av, sökt förståelse och stöd hos.
Jag skrevs ut från Beroendemottagningens Psykiatri för ett och ett halv år sedan och sedan dess har jag saknat bra kontakter och vettig hjälp ifrån psykiatrin.

Jag har många gånger involverat den här läkaren i alla mina mejl, i alla mina skrivelser och böner om hjälp, för att jag trodde att hon kanske skulle önska hjälpa mig igen och för att vinna viss förståelse.
Men i hennes brev, som hon skickade till mig, skrev hon mer eller mindre att om jag bara hade gjort som jag blev ombedd och om jag inte gjort så mycket väsen av mig, så hade jag inte behövt kämpa och kriga så mycket!

Om jag hade sansat mig, inte rivit upp himmel och jord och om jag ”bara” hade varit lite tacksam, nöjd och följsam, så hade jag fått hjälp och räddning för länge sedan. Om jag inte hade varit så omöjlig och om jag inte hade varit så svår och besvärlig, underförstått naturligtvis i hennes rader, så hade jag inte behövt vara så utsatt, ensam och i avsaknad av medicinering och terapi.
Allt hamnade i mitt knä, igen, upplevde jag.
Allting blev återigen mitt fel.
Hon tyckte dessutom att jag skulle krypa till korset, vad gäller Psykiatrin Södra vid Globen i Stockholm, be om ursäkt och sträcka ut en hand för att få hjälp. Hon upplevde att jag gjort för stor sak av det hela och att jag kanske skulle sansa mig och varva ner…
Hon har kanske rätt? Hon kanske har helt rätt i det hon skriver?
Kanske att jag, och andra med mig, bara ska åka med på det där tåget, med destination Psykiatrin och vara glada, tacksamma och nöjda, och det oavsett om det är degraderande och förnedrande.våren i gult.3
Kanske att jag, och andra patienter med mig, som känner oss misshandlade, åsidosatta och kränkta, bara ska tiga still och göra som vi blir tillsagda.
Fel har det blivit, oavsett.
Det har blivit jävligt geggigt och rörigt oavsett hur jag har agerat och det har blivit förbannat smutsigt bara för att jag hävdat min rätt och bara för att jag bett om att få bli sedd för den jag är; En människa med en trasslig hjärna och ett mående som kan få vem som helst att gå under! Jag går faktiskt sönder här!

Det är ingen som tar till sig min kritik inom vården och psykiatrin.
Det är ingen som tycks tänka; Jo, vi gjorde ett jättefel här och vi har behandlat honom fel och väldigt illa… Utan istället håller de på sin prestige, håller varann bakom ryggen och lastar över allting på mig och anser att jag bäddat som jag ligger.
Jag är uppgiven. Jag, återigen, sitter med brev, skrivelser och mejl, som jag ska försöka att avsluta idag och jag ska vara precis så besvärlig, jävlig, jobbig och motsträvig som jag vill. Hela dagen! Jag tänker inte vara vuxen idag!

Väl Mött / Arthur På återläsande och ta hand om dig!
Foton; Per Lundström

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s