Grubblande skapar problem som inte finns. Ibland, när man funderar och grubblar för mycket, skapar man problem som inte fanns där ifrån början…

tumblr_m0p481THy41qcxieko1_500Jag vakande så tidigt. Ordnade med svart beskt kaffe, tände ljus och rökelser och funderade över en orolig natt.

Det är ett evigt grubblande och just nu bebos jag av oro och rädsla.
Jag kan inte härleda det till någonting särskilt, men oroligt är det… i magen.
Kanske är det för att psykiatrin ändrat sig och önskar att få hjälpa mig och få ordning på mitt ärende, men det känns inte heller sant i bröstet… eller i magen.
Kanske är det för att jag är rädd, när psykiatrin fått hård kritik från högsta instans, efter alla mina skrivelser, att jag gjort någon ledsen inom vården… Jag vet inte? Jag brukar kunna känna när sanningarna är riktiga och faller ner i magen och blir till bomull… Det känns inte så just nu.
Men det blev väldigt tidigt och jag har druckit kaffe och tittat/lyssnat på nyhetsrepriser på SVT och fönstret har stått öppet så att jag kan höra alla fåglarna utanför.
Här om morgonen tittade en av grannens katter in genom fönstret, dock inte denna morgon. Hon får gärna hälsa på igen…

Arthur i svartvitt 1

Foto; Per Lundström. Observera att bilden är kraftigt retuscherad! 

”Tänk inte så mycket, det blir problem av det.
Grubblande skapar problem som inte finns.
Ibland, när man funderar och grubblar för mycket, skapar man problem som inte fanns där ifrån början”.
Det kan vara sant. Så kan det vara. Och… så har jag nog tänkt emellanåt, att det är jag som orsakat problemen själv och gör dem större än vad de är.
Kanske att det är jag själv som blåser upp saker och ting till proportioner som inte är i proportion till verkligheten? Kanske är det så att jag vill ha en rörig tillvaro och därför orsakar alla dessa ”problem” själv? Kanske vill jag ha det geggigt och lite snålblåst i vardagen för att inte ge upp fullständigt?
Jag vet inte, men det känns bara bra jävla dumt! Och tro inte att tanken inte slagit mig…

Det är lättare sagt än gjort att inte tänka för mycket.
Det är väldigt enkelt för min omgivning att tala om för mig att jag inte ska grubbla och att jag borde sluta upp med att bena upp, bena ut och bena sönder mina tankar till små protoner. Men det är som sagt enkelt att säga och råda andra till det, men det fungerar inte för dem som är fast i ett evigt tuggande och med ett evigt malande av tankar.
För att få stopp på det, behövs nog en ordentlig lobotomi för att det ska tystna. Eller ETC  (electric treatment chock).
Eller medicinering i form av Sobril eller Stesolid.
Eller så kanske man bör låsas in och skyddas ifrån sig själv?
Inget av det där är dock aktuellt.
Och det är inte att rekommendera, för det torde finnas andra vägar att gå!12321443_1045017652237878_1424471391084625146_n
Samtal och terapi till exempel. Det finns faktiskt bra mediciner!
Och vad säger, egentligen, att jag gör fel, har fel och att mina ”problem”, i det här fallet med vården och psykiatrin, bara är förstorade av mig själv och mina tankar?
Och… Uppenbarligen har jag inte varit helt fel ute, eftersom de inom vården gjort helt om, gjort ett lappkast, och vill ställa tillrätta igen och det helst igår, på grund av tillrättavisande från högre instans och för att de gjort fel i mitt ärende. Så mina tankar kring utanförskap, ensamhet, oviljan från psykiatrin och känslan av att ”inte räknas och vara så viktig”, har inte varit helt fel! Inte alls! Och det även om jag ständigt tvivlar på mig själv och ständigt känner att jag går för långt och är en jävla skitstövel, så fanns den sanningar i allt det där. Jag är inte så jävla fel och jag är inte alls ute och snurrar…
Jag har skrivit det förut, men jag vill bara få leva, känna att det är okej och att det är schysst att få vara vid liv…

Nåväl… Jag har försökt att sluta upp med att hetsa upp mig över mina medmänniskors goda råd och jag försöker att inte ”gå igång” på andras floskler, plattityder och klyschor, för ingen av dem som bjuder på sina goda råd, har levt eller lever mitt liv och har inte en jävla aning om vad de talar om… egentligen…

våren i gult.3

Foto; Per Lundström 

Förmodligen blir det ett snabbt akutbesök idag på Rosenlunds Sjukhus här i Stockholm och på deras psykiatri. Jag får sällskap av min boendestödjare och äntligen ska jag få någon typ av utredning och hjälp. Men jag är cynisk och känner en viss elak ironi, för jag litar inte på någon eller någonting förrän jag sett konkreta och bra resultat.

På återläsande min vän. Jag har förmodligen en del att skriva ner och berätta och ventilera senare idag, eller under kvällen.
Tack för sin uppmärksamhet. Skänk mig en tanke idag och jag sänder lite kärlek till dig som behöver, genom rymden och alla stjärnorna.

Ta hand om dig därute i verkligheten och var schysst emot dig själv!

Väl mött / Arthur (Din grubblare i cyberspace!)
Där inget annat anges, är bilderna hämtade från Google.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s