Det jag och min boendestödjare trodde skulle bli ett bedömningssamtal och en snabb utredning, så att jag utifrån detta skulle kunna få hjälp och någon forma av ”insats” från psykiatrins sida, blev ett stort skämt!

il_570xN.548453118_sknlAngående gårdagen och psykiatrin!!!
Det jag och min boendestödjare trodde skulle bli ett bedömningssamtal och en snabb utredning, så att jag utifrån detta skulle kunna få hjälp och någon forma av ”insats” från psykiatrins sida, blev ett stort skämt!

Som vanligt så lyssnade ingen, utan jag själv fick försöka så gott jag kunde att påvisa mitt dåliga mående och hur illa det faktiskt är!
Jag fick försöka att föra samtalet framåt och på någotvis anstränga mig för att göra mig förstådd.
De två vi mötte satt tigande och ”såg på”, totalt ointresserade och fullständigt ignoranta, emedan jag försökte, i mitt mående, att berätta och förklara!
Jag försökte att på någotvis rädda hela situationen och hoppades att det skulle öppna upp för samtal och att de båda skulle vara inkännande.
Så blev inte fallet!
De två teflonliknande, känslolösa och empatilösa personer som vi mötte på mottagningen, borde inte arbeta med psykiskt sjuka människor!

De körde över mig! Fullständigt!
Jag fick ”leverera” och ”hålla hov” och de frågade inte mig någonting ang. mitt psykiska mående, inga formulär att fylla i, ingen övrig information om vad som skulle ske med allting framöver och det som skulle vara en kort utredning och bedömning av mitt ärende, blev ett stor skämt och ansvaret landade hos mig som patient! Jag upplevde mig kränkt och degraderad som människa!
De ironiserade över mina diagnoser och de kände att jag ”bara” var utmattad och torde se tiden ann. De ansåg att de inget kunde göra!
Dessutom, Ständigt och hela tiden, fiskade de efter mitt tidigare missbruk och vilka insatser som gjorts under åren för detta!

ideologie.jpgDe ville lämna över ansvaret till mig, min Boendestödjare och Socialförvaltningen! När de hade gjort sitt, eller inget utfört arbete alls om du frågar mig, så blev jag så ledsen och uppriven att jag… Jag reste mig och gick!

Under själva monologen, som jag höll för dem, frågade jag vad meningen var med ett möte av det här slaget?
Jag frågade vad det var som var så akut och viktigt, vilket de inte svarade på naturligtvis, men jag kom själv på att de hade klivit över gränsen för de trettio dagar som ingår i Vårdgarantin och att det i sin tur resulterade i kritik och repressalier från högre instans!
Och… För att hålla sina ryggar fria och rena från misstag, skuld och upprätthålla regelverket, så blev det bråttom att möta mig och min Boendestödjare under gårdagen.
Och som sagt… Det handlade inte alls om en utredning för mitt psykiska tillstånd, och det handlade inte om en bedömning av mitt ärende eller att de tagit sitt förnuft till fånga och månade om mitt mående! De ville bara rensa upp sina egna misstag, sin egen skit, hålla sin budget, lämna över ansvaret till någon annan instans och för övrigt hålla sin statistik i snygga staplar!
Detta är skrämmande! Oroande! Skäms de inte!? Vad är det för fel på psykiatrin?

1972444_10203821982844709_8896876742825032110_nmmmOch att människor ger upp, mår dåligt och slutligen tar sina liv, det finns inte med i beräkningen hos psykiatrin! Bort med dem bara!
Det tycks mig som om det är en viss typ av människor som arbetar inom psykvården och där empati och sympati räknas bort som goda mänskliga egenskaper!
Det finns ingen som helst relevans inom psykiatrin; De ska hjälpa människor och de ska bistå dem som har det svårt att leva, men de vill inte ha ansvaret och de vill undvika kostsamma och besvärliga patienter.
De stjälper redan ”döende” patienter!
Mitt liv, det som återstår, kommer att sluta i katastrof för mina närmaste! Jag kommer, om döden får fortsätta att bygga bo i min kropp och i mitt huvud, att ge upp! Jag orkar inte med det här längre!
Men, cyniskt och jävligt ironiskt, så blir jag förmodligen ytterligare en siffra i statistiken. Någon att ”bocka av” och någon att räkna till de otaliga B-människor som ändå inte tillför samhället någonting!

Tilläggas bör också att de ansåg att jag provat, grottat mig igenom, så många olika sorter av mediciner och terapiformer, att jag förmodligen bara är ”lite nere, det kommer att gå över”, så ”ingen hjälp finns att få”.
(För övrigt är det inte många medicinska preparat jag provat och det finns fortfarande terapiformer att prova sig igenom!)

De fortsatte med att berätta för mig att det nödvändigtvis inte behöver vara en personlighetsstörning jag lider av, det behöver inte heller vara någon/några diagnoser, det kan ”bara” vara en livsfas och någonting som jag måste ta mig igenom.
Jag förklarade och berättade om min dödsångest. Min längtan efter lättnad och att jag ständigt tänker på att få dö och få undkomma livet…. Inget resultat
Ingen lyssnade. Min boendestödjare gjorde vad hon kunde, men det var som att spotta i motvind! ”Det var väldigt vad diagnoser du har”! ”Jag tror att du är feldiagnostiserad”!

6cb55fe4f5fe62edf4392ea818c46fb7Och som ett avslut och upprinnelsen till denna nya röra;
Bedömningsenheten Rosenlund ringde min boendestödjare och de menade att det var bråttom då bedömningsenheten fått ”svidande kritik från högsta instans”.
”Vi har brustit rejält i ärendet… Vi är ålagda att med omedelbar verkan träffa patienten”.
Kvinnan som min boendestödjare talade med var oerhört stressad, nervös och forcerad över telefonen, så min boendestödjare gjorde vad hon kunde för att lugna ner samtalet. Bedömningseneheten ville göra ett hembesök redan samma dag! Mitt Boendestöd framförde då att; ”Arthur har ingen önskan eller behovet av en på dagen akut utryckning. Det han eftersökt är ett helt vanligt rutinförfarande: En läkarkontakt och en kontinuerlig samtalskontakt. Att detta inte genomförts från psykiatrins håll på över ett år är anmärkningsvärt men föranleder inte något akut hembesök. Har han överlevt i ett år, klarar han nog av att vänta någon dag/vecka till. Så slå inte på de akuta stortrummorna nu utan följ bara de vanliga och rättssäkra rutinerna: boka ett läkarbesök på adekvat mottagning”.
Samtalet per telefon fortsatte och kvinnan ifråga menade då, att i och med den nya organisationen så görs första bedömningen hos dem på Rosenlund. Min stödperson ifrågasatte hembesöket och kvinnan replikerade att; ”vi tänkte att det kanske var svårt för Arthur att ta sig hit”?

Vi fick en tid i går, Torsdag och klockan 14.00! Ett möte som var totalt meningslöst och jag är fortfarande inte ”räddad” och jag har fortfarande inte fått hjälp!
Och… Det jag och min boendestödjare trodde skulle bli ett bedömningssamtal och en snabb utredning, så att jag utifrån detta skulle kunna få hjälp och någon forma av ”insats” från psykiatrins sida, blev ett stort skämt!

/ Arthur

 

4 tankar på “Det jag och min boendestödjare trodde skulle bli ett bedömningssamtal och en snabb utredning, så att jag utifrån detta skulle kunna få hjälp och någon forma av ”insats” från psykiatrins sida, blev ett stort skämt!

    • Ja, jag vet inte vad jag ska säga. Jag har blivit lite väl cynisk och har en ganska ironisk inställning, men tänker ändå, ”att den här gången”… Hela situationen var helt absurd och jag tänkte hela tiden, ”Vad fan kräver de av en människa som knappt kommer in i en dusch”? Jag gav upp där… Men efter någon dag så… På’t igen!!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s