Sverige. 2016.
Psykisk ohälsa. Depressioner. Nedstämdhet. Dystert. Genant. Pinsamt och ohanterligt!
”Motarbeta de jävlarna! De tillför inget alls! Om de bara kunde sluta gnälla och ta sig i kragen! Gör något människa”!
Jag tänker inte skämmas för min hälsa.
Jag tänker inte hymla och ”mörka” att jag är en man med psykisk ohälsa.
Det får fanimej räcka med det nu!
Jag tänker inte heller känna skam och genans för att jag mår dåligt och inte ”fixar” mitt liv på daglig basis.
Jag tänker inte heller tillåta mig att bli behandlad som slit och släng och skit, bara för att just jag, och tusentals andra med mig, hamnat i en situation där livet och tillvaron kräver räddning och hjälp ifrån andra människor och samhället.
Jag tänker inte heller bry mig om ifall mina medmänniskor upplever att jag ”drar ner dem” och att min person och livssituation är ”deprimerande, mörklagd och svårhanterlig”.
Och jag skriver detta, för att jag verkligen försöker att ignorera och förbise andra människor inställning till psykisk ohälsa och med det finna en egenacceptans inför det faktum att det fortfarande är skamligt att vara psykiskt sjuk.
Och… Jag försöker med alla medel att förändra min egen inställning och min egen skam inför att jag är en kraschad människa, att jag i stort sett är ”rökt” och en enda stor belastning för samhället generellt!
Det är fortfarande laddat.
Det är fortfarande ett begrepp som skrämmer människor.
”Jag är sjuk, men det syns inte! Jag lider av mental ohälsa, men det märks inte alltid. Jag är psykiskt instabil och jag fixar inte livet längre! Och ja, jag tänker på döden väldigt ofta”!
Klart att det skrämmer! Det skrämmer människor som fan och det skrämmer ju mig också!
Men dock, vi lever i tvåtusentalet och vi borde kanske ha funnit en acceptans för människors olikheter och komplexitet, och vi borde kanske ha insett att människor är mer olika än lika.
Men hur det än är, så räknas inte människor som inte kan vara produktiva och delaktiga i samhället. Människor som är trasiga och söndriga, är inte inkluderade i den samhälleliga gemenskapen och de som inte klarar av trycket från livets alla påtryckningar och måsten, utkonkurreras snabbt och blir en kostnad, belastning och olägenhet för staten och för dess finansplaner.
Människor ska inte vara sjuka!
Människor ska arbeta och vara produktiva. Alla människor ska bidra och vara dugliga, kapabla och skötsamma!
Och för att alla vi som är dödligt sjuka i psykisk ohälsa, ska få en pusch och en kick i rätt riktning, så sänker de ersättningarna bland annat.
De sänker taket för antalet dagar av sjukskrivningar.
De drar in på förmåner och det ser till att människor som redan är på gränsen till fattigdom och psykisk kollaps, får än mer svårigheter att fixa vardagen och tillvaron och syftet är, från politikers och statens håll, att få ut människor i arbete och sysselsättning för att vi ska bidra till samhällsekonomin och dess kostnader och budgetar.
”Det är alltid bättre att vara aktiv, ha sysselsättning och få känna sig nyttig, duglig och effektivt brukbar”!
Du får inte vara sjuk! Du ska arbeta och du ska vara ”duktig”! ”Motarbeta de jävlarna! De tillför inget alls! Om de bara kunde sluta gnälla och ta sig i kragen! Gör något människa”!
Människor får inte må dåligt och allra helst ska vi alla tillhöra A-laget av mänskligheten och allra helst tillhöra dem som räknas till samhällets elit.
Det är nästan så att vi alla i dagens samhälle, inkluderat jag själv, är indoktrinerade och åsiktsstyrda att vara duktiga, goda och arbetsföra medborgare. Och det blir en frontalkrock. Det blir det!
En frontalkrock i skallen! För å ena sidan finns det en önskan hos alla oss som inte mäktar med livet att få vara delaktiga i det, men å andra sidan så går många av oss på knäna och kämpar dagligen för att få i oss mat, sköta hygienen och ta oss dagliga promenader, ”bara för att”… Och för att vi mår oerhört dåligt och är psykiskt instabila, ska vi straffas ut och stå i tillvarons skamvrå och skämmas. Vi duger inte längre och vi får inte vara med och dessutom blir vi en enorm kostnad för samhället. Var så säker, vi vet det!
Det är så vidrigt tveeggat, för vi vill ju, men orkar inte längre! Vi önskar och har en egen överlevnadsstrategi för att överleva dagen och ibland får det vara gott nog, men det finns alltid dåligt samvete, ångest och skuld för att vi som är så pass ”dåliga” inte kan vara med i livet och vara delaktiga i densamma längre.
”Skäms din jävel”..!
”Motarbeta de jävlarna! De tillför inget alls! Om de bara kunde sluta gnälla och ta sig i kragen! Gör något människa”!
Och vänder vi oss till sjukvården och psykiatrin, så uppstår nya problem.
Vi slussas runt, de försöker att finna andra instanser som kan ta ansvaret för oss psykiskt sjuka och psykiatrin vägrar numer att ta ansvaret för människors hälsa och mående.
De försöker att med alla medel skära ner och karva bort så många patienter som möjligt! Och de försöker att skuldbelägga patienterna! De lyckas naturligtvis! ”Det här är ditt fel och inte vårt! Det är ditt ansvar, inte vårt”! Frontalkrocken i skallen blir naturligtvis ännu större eftersom det spär på det personliga nederlaget, misslyckandet om du så vill, när skulden till det egna måendet landar som en stor fet ko-blaffa i knät på dem som försöker att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Inom psykiatrin så försöker de att finna olika tillvägagångssätt, så att de själva ska slippa ansvaret, undkomma kostnader och få möjlighet att skära och karva bort patientantalet.
Det som de använder sig av nu, när människor hotar med att ta livet av sig, är att, cyniskt nog, ”var och en ansvarar själv för sin existens och det är patienten som har det yttersta ansvaret för sitt liv”! Jag har själv hört det och jag har själv fått det serverat. ”Du bestämmer själv. Det är din fria vilja. Patienten har alltid en självbestämmanderätt”.
Och det låter så fint och bra, att jag själv har min bestämmanderätt och min ”fria vilja”, men läkarkåren och terapeuterna inom den nya psykiatriska organisationen använder sig av de där flosklerna, för att kunna skydda sig själva och för att kunna hålla distans och avstånd till det obehagliga faktum att patienterna ”skulle kunna”… Och om patienterna själva vill och fattar ett ödesdigert beslut, så kan psykiatrin använda sig av plattityder som ”människans fria vilja” eller ”det är alltid patienten som har det yttersta ansvaret för sitt eget liv”. Jag vet att det inte riktigt var syftet med de där fina orden i omorganisationen och det var aldrig avsiktligt att de där vackra orden om självbestämmande rätt skulle komma att användas som ett skydd för psykiatrin och läkarkåren, men allting är alltid en tolkningsfråga!
”Motarbeta de jävlarna! De tillför inget alls! Om de bara kunde sluta gnälla och ta sig i kragen! Gör något människa”!
Så… medan jag själv kämpar på och tar nya tag för att finna hjälp, så väljer andra, som inte är fullt så kaxiga och tuffa som jag och mina närmaste, att ta livet av sig och göra slut på sitt lidande och rent krasst så ser den siffran ut att öka och allra helst bland de yngre. Grattis till oss och grattis till samhället och en fullt fungerande psykiatri!
Tack för ordet! Väl Mött / Arthur
Länkar till statistik, snuskigt nog, och information om människors självmord;
Vardagliga Anteckningar... 