Människor vill inte veta. Människor vill inte ta del av geggan. Det är svårt för andra att ta del av trasiga själars överlevnad, för det skrämmer och väcker anstöt.

Att berätta och prata om psykisk ohälsa.
Det som är så svårt. Det som är så tungt och ibland outhärdligt.
Att känna sig utanför, vara överlevande.
Leva på övertid.
Att skriva om det som är oacceptabelt, obehagligt, sorgligt och som värker sönder själen.
Den där ständiga oron att inte passa in, att vara i vägen, att vara FÖR nedslagen och för att inte vara bra nog.
Att inte duga. Att vara kass. Dålig. Ful.
Oron att inte få plats….

Det finns ett motstånd och en ovilja hos gemene man att hantera och förkovra sig i andras livskriser och deprimerade människors gnagande känsla av att inte vilja längre.
Människor vill inte veta.
Människor vill inte ta del av geggan.
Det är svårt för andra att ta del av trasiga själars överlevnad, för det skrämmer och väcker anstöt. De vill inte att de spiller över på deras egen vardag och tillvaro.
Det luktar.
Det smakar beskt.
Det ser jävligt illa ut, att vara deprimerad och melankolisk.

Några ord på vägen, för oss som behöver… / Arthur

 

… ”varför kan inte jag som alla andra”… Tröttsamt. Jag är tröttsam. Livet är svårt och att överleva är svårare. Trötthet och trött… Tröttsamt.

Gårdagen.
Det blev en promenad i skogen.
Plockade runda stora stenar, från skogen, till rabatterna. Dekorationer.

Gick ner till vattnet. Fann Hundkex i vitt och gult. Gröna, vackra, långa, grässtrån, fick utgöra grunden och botten i min försommarbukett.
Två stora fång med vita, gula och gröna inslag, fick följa med hem, till uteplatsen, för att torka i solen och bara vara vackert ögongodis.
Det blev fint.
Glömde ta några bilder.