Ett välformulerat, viktigt och galet bra brev/mejl från min Boendestödjare, till berörda inom psykiatrin/vården…

Följande mejl/brev har min nyvunna vän Boendestödjaren författat. Jag har fått tillstånd att publicera det på min Blogg, eftersom jag tyckte/tycker att det säger så mycket om psykiatrin och ansvariga inom densamma! Jag är så oerhört glad att jag fått stifta bekantskap med denna färgstarka och härliga kvinna och hon jobbar hårt för att hjälpa oss utsatta människor! En eloge och ett tack!

Jag vill tillägga att jag är Arthur för mina närmaste! / Väl Mött / Arthur 

Du uttrycker att Janne säger emot sig själv genom att dels uttrycka att han är obekväm med att hans tidigare missbruk, av psykiatrin tas upp som en viktig variabel trots att Janne anser att det inte är aktuellt, tvärtom något han vill lämna bakom sig. Samtidigt nämner Janne att missbruk är en livslång problematik.
Jag förstår vad Janne menar utan att se några som helst problem.

Det är självklart att beroendesjukdomen är livslång, men som alla kroniska sjukdomar så kan man ”ta kontroll” över sjukdomen, finna sätt att leva med den, på så sätt kan den, som i Jannes fall (som jag tolkat det) vara en skugga i kropp och själ som tar mindre och mindre plats, i takt med att strategier förvärvas och akut abstinens (fysisk och psykisk) klingar av. Janne är fullt medveten om att beroendesjukdomen ständigt lurar på honom, men han har identifierat fällorna och är numera stabil och har hittat strategier för att inte falla i fällorna. (Han har enligt egen utsago varit drogfri i 2 år). Kontentan är att Janne känner sig tillräckligt obesvärad av sin beroendesjukdom att han inte ser någon anledning att den hela tiden ska ställas i förgrunden och överskugga andra psykiska problem. Kanske även somatiska och sociala problem?

Det är därtill mycket märkligt, tycker jag, att psykiatrin som är så totalt ointresserad av psykodynamisk teori, psykisk ohälsas eventuella psykosociala orsaker, är så otroligt fokuserade på ett ”gammalt missbruk”. Detta kan man älta, men en otrygg anknytning t.ex. är helt ointressant.
Jag håller med om att beroendesjukdomen är en viktig variabel i ekvationen Janne. Precis som jag tycker att Jannes hela livshistoria är full av viktiga variabler för att förstå beroendesjukdomen, depressionerna, ocd, sociala fobin, skam/skuldproblematiken, självföraktet, obefintlig självkänsla och ångest.
Att psykiatrin avviker från ointresset för ”bakgrundsvariabler” då det gäller beroendesjukdom handlar kanske om att ”beroendesjukdomsvariabeln” har ett annat skrivbord, en annan vårdgivare att bollas över till. Beroendevården.
Ointresset för att se bakgrundsvariabler som t.ex. övergrepp i barndomen beror nog på att det inte finns någon annan att bolla över till. Om psykiatrin visar intresse för och erkänner ”övergrepp i barndomen- variabeln” så har en kostsam dörr erkänts och öppnats för psykiatrin som inte kan bollas bort.

Jag ser, i likhet med beroendesjukdom, dagligen autismspektrumstörning som en oerhört viktig och central variabel i psykiatrins bedömningar av patienter.
ALLA psykiatriska symptom och diagnoser pressas in absurdum in i autismen. För autism kan bollas vidare till habiliteringen och kommunen. Därför är autism i likhet med beroendesjukdom en oerhört viktig variabel för psykiatrin.

Som sagt var, det är ett strukturproblem som Janne parallellt med sin psykiska ohälsa måste brottas med. Jag tycker att Janne är en hjälte (trots att han kanske inte är medveten om det själv) som orkar kämpa för sin sak (allas sak). Han kämpar för sitt liv mot en Fort Knox- liknande struktur. Det är hedervärt, tycker jag.
Att han sedan ska stämplas som ”besvärlig”, ”rättshaverist”, ”gränslös”, ”onyanserad” tycker inte jag är rättvist. Janne är ”den lilla människan” som blivit illa bemött av psykiatrin. Janne har all rätt uttrycka sin vanmakt, smärta, ilska, ledsnad och frustration på vilket sätt han vill. Han är lekman, han ska inte förväntas ”uppföra sig formellt korrekt”.
Psykiatrin är en stor samhällsinstitution där människor skyddade av yrkestitlar arbetar.
Denna institution och dess yrkesmänniskor BÖR kunna hantera en människa i fullständig upplösning utan att känna sig trampade på tårna och därmed försvara ”sin sak” genom att lägga ansvaret på ”den lilla människan” som helt saknar skydd.

Dessvärre tror jag inte att Janne orkar särskilt länge till. För det han kämpar för är hjälp för att kunna leva, det han hittills fått från psykiatrin har ytterligare bekräftat att han inte har någon plats i livet.

Med vänliga hälsningar XXX