Jag vill förklara och beskriva på vilka sätt jag försöker att ”lösa mina problem”, men avsikten i det här inlägget är väl kanske att bringa ordning och förståelse för hur ”problematiken” ser ut. Jag är en rädd människa och man.

Det är en jäkla röra på min mans köksbord.
Jag plockar fram saker, klister, papper, saxar, färger, pennor, linjaler… Men försöker dock att organisera och bringa ordning på allt mitt fantasirika ”skräp”.
Jag blir irriterad! Det är inte som jag vill ha det! Det är rörigt och oordning!
Jag gillar inte kaos och gytter, men samtidigt försöker jag att ignorera det, för det är ju ingen som dör på kuppen och det är kreativitet, men samtidigt så är jag en man av ordning och reda och jag blir lite grinig! Det är ju ingen som lider, förutom jag själv, och min man gnäller inte över det, men å andra sidan så säger han inte mycket om någonting.
Det är ju det där med känslor som är så svårt att tala om, bland annat, så vad han egentligen tycker och tänker får jag bara gissa mig till.

God Morgon, Måndag....jpg

Röra och kreativitet… Kollage, kaffe och katter…

Och jag är ju bra på det där, att försöka tolka, läsa av och försöka att tyda vad mina medmänniskor inte säger!
Jag skrev igår, i mitt något för långa inlägg, om mina diagnoser och om hur läkaren jag mötte förra veckan på Rosenlundssjukhus, (skitstöveln), ansåg att ”det var värst vad diagnoser du har”… Jag har hängt upp mig på det där dessvärre… I alla fulla fall… jag försökte i det inlägget att förklara det där med ”förtydligandet” och ”detaljbelysningen” av mina diagnoser i mina journaler och utredningar, som läkaren valde att detaljbeskriva eftersom min dubbeldiagnos inte riktigt stämmer överens med kriterierna för just valda diagnoser! (Hängde du med?)
Och för att saker och ting inte ska misstolkas i intyg, utredningar och sjukjournaler, så valde nämnda utredare att lägga till sådant som hon uppfattade i mina personlighetsdrag.
Det har egentligen ingenting med mina diagnoser att göra, men det är ett förtydligande av sådant som hon uppmärksammade när vi möttes gång efter annan.

Arthur, Arthur och Arthur.jpg

Arthur, Arthur och Arthur. Me, myself and I. Foto; Per lundström

Jag beskrev i gårdagens inlägg om mina ”autistiska drag”, vilka jag faktiskt tror många människor har och just det där orden, och även att jag har ”drag av” socialfobi, tog läkaren på Rosenlunds Bedömningsenhet fasta på. Stenhårt!
Han tolkade det som om även det var konkreta och faktiska diagnoser, vilket inte är fallet.
Vad som menas, och åsyftas, med autistiska drag i utredningen är förmodligen min inbundenhet, att jag vill vara ensam och trivs bäst med det.
Eller att jag, när jag uppskattar någonting, gärna fastnar i det jag gör och blir försjunken i mina ”roliga, glädjande och betryggande sysslor”. Det är kanske inte ovanligt i sig, men jag kan hamna i någon typ av meditativt tillstånd och uppslukas totalt av de jag håller på med.
Och i sociala sammanhang har jag svårt att ”hänga med” ibland. Jag tolkar och analyserar allt som sägs, inte uttalas och jag analyserar även andra människors kroppsspråk. Jag kan bli ganska tyst och innesluten.
Jag kan lätt bli irriterad och arg, när jag missförstås och när jag blir stressad, inte förstår situationen eller upplever mig trängd och misstolkad!
Ironi och skämt har jag ibland svårt att förstå. Jag kan ta åt mig av lustigheter som egentligen bara är upptåg och ploj, och bli uppriktigt ledsen och grubblande. Jag uppskattar inte förändring och jag vill att mina rutiner ska vara detsamma i sort sett dagligen.
Om någonting är planlagt, planerat och bestämt och jag har funnit mig tillrätta i det, så kan jag gå i taket när det blir förhinder, nya planer eller förändringar i det upplägg som jag har kartlagt i mitt huvud. Jag kan bli uppriktig förbannad och ledsen och det i sin tur ger naturligtvis skuld och ångest, eftersom jag förnuftsmässigt och intellektuellt vet att det inte är ett korrekt sätt att reagera på.
Jag har även en förmåga att upprepa och monotont utföra olika förehavanden. Jag vill ha det på mitt sätt! Jag känner igen det när jag sköter min hygien till exempel, eller när jag tvättar min tvätt, när jag ska äta eller när jag ska ta itu med min morgon och förmiddag. Jag vill att det ska vara som det var igår och jag vill att morgon fortlöper på samma vis som det gjorde i förrgår.

När man beskriver Autism eller Asperger, så låter det så allvarligt och svårhanterligt, men även i de fallen så är det alltid en fråga om nyansskillnader och facetteringar. Det ser olika ut för de flesta och i mitt fall så har läkaren som gjorde min ADD utredning uppmärksammat drag hos min person som hon tolkat som egenskaper och smådetaljer hos just personer med Autism och/eller Asperger.
För mig personligen saknar det kanske betydelse att jag ”har drag av”, men det är faktiskt ganska befriande att veta att det inte är ”fel” på något sätt och att det ”bara” är drag i min personlighet som gör att det ibland blir knas under dagen och i olika sammanhang! Det ger en förklaring för mig och det ger en förklaring för min omgivning, varför somligt blir till frontalkrockar i mitt huvud och varför jag överreagerar på vissa saker och händelser.
Det är okej, men ibland blir det till vardagliga hinder!

11049454_1597192483871560_6984593912046069110_n.jpgSocialfobi, eller ”drag av” som utredningen och anteckningarna beskriver det, är inte alls så märkligt och konstigt som det verkar. Även det lider ju många av, men det är kanske när det blir till ett problem i vardagen som det kan vara värt att notera.
När det till exempel går åt tid, energi och planering för att ”bara” göra en resa med tunnelbanan eller bussen, så kan det ju bli problem.
Eller när man, eller jag, inte tycker om att möta nya människor, upprätta nya kontakter och vara social och jag blir undvikande, då kan ju även det bli problem.
Jag avskyr att tala i telefonen, det är väldigt obehagligt och jag har oerhört svårt att tala med myndigheter och olika samhällsorgan (därav min härliga boendestödjare!).
Jag vill inte prata i telefonen med mina vänner eller bekanta och jag undviker att svara, i möjligaste mån, om det mot förmodan skulle ringa i mobilen.
Jag uppskattar sms, mejl och Facebook, där jag kan kontakta och göra mig hörd ändå med min omgivning. Jag uppskattar inte fester och middagar längre, jag vill inte synas och/eller prata inför en grupp människor.
Jag vill inte vara en del av en grupp! Och då menar jag till exempel gruppterapi, träning på gym eller att sjunga i kör (Och jag som älskar att sjunga!)
Jag fullkomligen avskyr trånga bussar, tunnelbanan vid rusningstrafik och jag vill inte heller gå på stan om jag vet att det är stora folksamlingar. Jag undviker i möjligaste mån att ”göra stan” under helgerna eller under julhandeln och de större reorna. Jag undviker demonstrationer eller olika evenemang, där det samlas mycket folk, för jag kan få en panikartad känsla i kroppen!
Men… jag anstränger mig och jag ”gör saker ändå” och försöker verkligen att inte låta mig påverkas av allt det där, för jag vet ju förnuftsmässigt att det ”bara” är tankar, känslor och vanföreställningar.
Jag försöker och jag anstränger mig för att kunna vara en del av samhället och för att kunna vara delaktig och umgås med vänner, bekanta och nya umgängen, men det är svårt ibland och jag överreagerar för att jag känner mig jävligt dum, korkad och ”konstig”.

halv Arthur.jpgListan kan göras väldigt mycket längre och jag kan förklara och beskriva på vilka sätt jag försöker att ”lösa mina problem”, men avsikten i det här inlägget är väl kanske att bringa ordning och förståelse för hur ”problematiken” ser ut.
Jag är en rädd människa och man.
Jag blir undvikande och isolerar mig gärna!
Och det jag ständigt funderar över, när jag ”gör saker ändå för att det skulle vara bra för mig”, enligt andra förståsigpåare, var gränsen går innan jag gör våld på mig själv.
Hur mycket ska man utsätta sig för, innan det blir till egenkränkning och skada på ens person? Det skapar ju ångest, skuld och dåligt samvete när jag inte vill, inte orkar eller blir undvikande, eftersom det påverkar mina närmaste… För hur det än är så vill jag så mycket mer, än vad mina tankar, funderingar, vanföreställningar och grubblerier ibland tillåter!

Nog om detta och från det ena till det andra… (Jag lär väl återkomma till detta, för ämnet är inte på någotvis uttömt…)

Ta hand om dig därute i verkligheten och vardagen!
Som Elin Ek sa en gång i tiden, och som jag ofta upprepar i min personliga röra; Ta ingen skit! Var schysst emot dig själv och andra, och för dig som vill och behöver, så skickar jag en kram genom rymden och vintergatan!

Väl Mött / Arthur (Din polare i cyberspace!)

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s