Foto; Per Lundström
Mitt tungsinne har alltid varit en del av mitt liv och jag har alltid grubblat och funderat över livets kringelkrokar.
Jag har alltid sökt andlighet och förklaringar till min existens och livets alla varför! Och oavsett om jag faktiskt vet att mina frågeställningar aldrig får svar, så har det ändå fortsatt att surra, snurra och ältats i huvudet. Jag har försökt att förtränga och skyffla undan det, i form av för mycket arbete, för mycket alkohol, för mycket sex och för mycket att göra på min fritid.
Och jag har prestationsångest! Det kickar igång lite väl ofta! Duktig! Bra! Bäst! Jag har alltid haft som mål att vara bäst, begåvad och styvast. Dessvärre räcker inte, och har aldrig varit tillräckligt, hela min person fram till de målen. Så för att komma över ”misslyckanden”, ”nederlag” och uteblivna framgångar, har jag återigen gjort så mycket jag kunnat för att begrava det och fortsatt med nya projekt, nya fester och ännu fler grubblerier.
Jag kan fundera över det där med att vara en patient som inte är hemmahörande någonstans. Vara vilsen. Inte få vara med. Inte räknas. Att vara utanför…
För många år sedan nu, hade jag varit drogfri under nästan tio månader, då depressionerna kom ikapp mig. Jag var, ärligt talat, totalt förkrossad, söndersmulad och krossad som människa och jag sökte akut hjälp via psykvården. Rosenlund. Akut. Stockholm.
Och jag satt där och grät, hulkade och snorade framför psykolog och läkare, och bad om hjälp. ”Jag orkar inte mer! Jag klarar inte det här! Hjälp! Hjälp! Mig!
De fick naturligtvis reda på att jag var före detta missbrukare och då vände de mig ryggen.
Psykvården vill inte ha med missbrukare att göra. Så är det bara!
De hänvisade mig till Capio Maria och Akuten där, eftersom de ansåg att mitt mående endast hade med mitt tidigare missbruka att göra.
På Maria Capio tog de inte emot mig, eftersom det inte var akut och jag inte behövde hjälp med avgiftning eller att bryta ett pågående missbruk.
Där stod jag, mitt emellan och visste inte var jag skulle ta vägen.
Valet då blev att ”kliva ut” i missbruket igen och det slutade naturligtvis i katastrof.
Foto; Arthur
När jag fick min diagnos, ADD, så var det som om dimman skingrades på någotvis, att ”tioöringen trillade ner”, att det var flera pusselbitar i mitt liv som bara föll på plats och jag blev mer tydlig, ”klar” och mina konturer blev mer skarpa!
Så upplevde jag det! Så var min känsla av det som skedde! Ett svar!
När jag tänker tillbaka på det, så kan jag uppleva den där känslan igen. Som en upplysningens tid; Naturligtvis! Självklart!
Och det var så oerhört mycket som fick sina förklaringar. Äntligen!
Känslan av ”fel”, blev till ett rätt och jag tänkte att; ”Det är ju därför”… ”Naturligtvis är det så”!
Jag har fått höra så många gånger att jag inte ska bli mina diagnoser och inte använda dem som en förklaring till min person och inte heller som ett berättigande och kvitto på mitt tidigare leverne.
Som jag ser det, så har de ju varit där hela tiden, diagnoserna. Som jag känner det, så har de ju alltid varit där och mitt behov av förklaring och etiketterande av min själv, har slutligen blivit något mättat. Ytterligare en förklaring av känslan att finna ett svar? Ja… Som en jämförelse… när jag var barn, och inte förstod vad som var fel för att jag blev förälskad i pojkarna i skolan! Jag visste att det var ”fel”, men vad det var begrep jag ju inte!
När jag var fjorton år och hade biologilektion i skolan om sex och samlevnad, då… då nämndes ordet homosexuell endaste en gång och just då… Då fick jag samma känsla! Hitta hem. Vara någon. Glasklar. Ny. Förstod och fattade! Att få svaret! Det blev så oerhört mycket enklare att börja leta och söka i böcker om homosexualitet och bögar.
För er som är yngre, kan jag berätta att det inte var särskilt trevlig läsning om ”sodomiter” och inte heller särskilt upplyftande, då, i alla de böcker jag letade i, men jag hade ett svar! Jag hade ett ord! Jag hade ett kvitto på att det inte var helt jävla fel ändå…
Foto; Per Lundström
Jag skyller inte på mina diagnoser, jag använder dem inte som ett vapen och jag försöker inte heller att använda dem som ett försvar till mitt liv, min destruktivitet och inte heller till mitt missbruk. Jag säger bara, att om jag hade vetat detta tidigare, kanske jag inte hade behövt självmedicinera mig med diverse skit och jag hade kanske kunnat få hjälp som var vägledande i allt det här.
Kanske att jag hade haft en bättre självkänsla, ett bättre självförtroende och en schysstare syn på mig själv.
Istället betraktades jag som dum, även av mina föräldrar, eftersom min startsträcka var/är ganska lång ibland och för att jag behöver/behövde fler stimulerande intryck för att lära mig saker och ting.
Som ett bra exempel… De gånger jag verkligen lärt mig saker och ting, utan att behöva älta, älta, slå huvudet blodigt i väggen och idissla saker och ting, är när jag samtidigt fått ockupera fler känslointryck utöver att läsa.
Att till exempel, som på Folkhögskolan, få klippa, klistra och jobba med händerna, samtidigt som man söker fakta om bondesamhället, olika kulturer, historia och att sedan diskutera det med varandra och finna bilder och texter att använda i kollage, eller få måla det, göra en film kanske eller sätta upp en pjäs, det var oslagbart för mig!
Jag är en smart kille, tro inget annat, det tar bara längre tid för saker och ting att få fäste och det som är hopplöst ointressant kommer aldrig att hamna i min minnesbank. Tyvärr…
De vuxna förstod inte det när jag växte upp. Jag var dum i huvudet! Jag behövde hela tiden få extralektioner, egen vägledning och även lämna klasskamraterna titt som tätt, för att jag hela tiden var efter, var bakom och behövde extra hjälp.
Foto; Arthur
Att jag har dubbeldiagnos, ADD och Bipolär-sjukdom, och att det finns förklaringar och att jag faktiskt har haft rätt hela tiden, har blivit till en trygghet, säkerhet och en förklaring… Jag är inte FEL, jag är inte missanpassad och en loser… Jag har bara använt fel verktyg, för att jag inte visste bättre. Det ÄR en lättnad och det ÄR skönt! Lugn och ro!
Naturligtvis har jag utvecklat en beroendepersonlighet med mitt missbruk och min förbannade självmedicinering, men tanken att det kanske var/är just självmedicinering det handlat om hela tiden, är befriande och skönt och jag tar det till mig som min sanning!
Jag har ett djup och ett ständigt sökande inom mig och det blir betungande, när man ska leva ett liv och samtidigt inte förstår orättvisor, oförrätter och missförhållanden.
Dessutom ska man på något vis försonas med den och det man är, det man har gjort och den man har varit! Det blir ett grubblande, och slutligen skuld, dåligt samvete och ånger.
Och det där fortsätter likt en röd fet brinnande orm genom dagarna, för behovet av förklaring och ett svar på varför, är ständigt där och det går inte att jaga bort eller avhysa.
Det måste på någotvis integreras med ens person och bli till acceptans och få vara en del av livshistorien. Men vägen dit är förbannat lång och det behövs vägledning och hopp hela vägen. Men det går att ”fixa till” och det går att få det följsammare och mjukare. Livet. Att leva. Att vara levande! Jag behöver bara rätt hjälp, riktiga verktyg och människor som vet hur de ska vägleda mig!
Ta hand om dig därute i verkligheten. Skänk en tanke till alla dem som lider där ute, de som för en daglig kamp för att överleva, och var schyssta emot varann.
Prova att stänga av mobilen idag, ta en promenad i staden och lyft huvudet och se på dina medmänniskor. Le emot någon du inte känner, det kan vara avgörande för någon… Var bara och andas medvetet och gå…
Tack för din uppmärksamhet och på Återläsande!
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 