Ett äldre inlägg från 2015. Det finns ljusglimtar som jag glömt bort… Lider av Bloggtorka och olust, så idag bjuder jag på detta!

tisdag 5 maj 2015

Jag tror på tankens kraft och jag är övertygad om att somliga saker måste man ta sig igenom… När man börjar må bättre och livet är ljusare… Oro i kroppen, för jag vet ju! Jag känner till mönstret! Det kommer alltid tillbaka! Och sedan är det kroppen! Min fina och ännu fullt fungerande kropp…

När man börjar må bättre och hela tillvaron är mer mjuk och inte fullt så hård och kantig, då flyter resten med!Jag tror på tankens kraft och jag är övertygad om att somliga saker måste man ta sig igenom, oavsett hur illa det än är! Även om det är så att man ska krypa igenom det som är trasigt och ska försöka att bli helt igen.

Jag vaknade i morse och kände att själen och kroppen var fylld av lite mer ljus och ytterligare glädje!
Det vänder! Det gör det!
Några få saker som hänger efter och som så uppenbart inte vill släppa sitt grepp, är oron för att trilla ner i det där svarta igen! 
Det är lite stressande, men jag försöker verkligen att låta bli att älta det och låta det få utrymme. Jag har ju kommit till insikt om, att ju mer jag försöker och anstränger mig att inte låta somliga grubblerier ta för mycket plats, så får det effekten som att kasta bensin på öppen eld! Det blir bara mer och större!
Det är inte helt enkelt att ”bara låta det vara”, men om man ockuperar sig med andra saker, om man låter flera sinnen på en gång fokusera på någonting helt annat, så fungerar det bitvis ganska bra att bryta de mindre bra grubblerierna! 
Själv blir jag tvungen att ockupera både syn och hörsel för att bryta de där, men det går!
Jag har också funnit att bra musik i öronen och en promenad är förbannat bra för att dränka den där nedåtgående spiralen av funderingar…
Men som sagt, det bor en viss oro i kroppen, för jag vet ju… 
Jag känner till mönstret! 
Det kommer att komma tillbaka och det kommer att vara flera mörka stigar att vandra och det tröstlösa är, just nu, att det ser så mycket annorlunda ut än vad det gjorde när jag var yngre.
En annan märklig sak som sker när mörkret börjar skingras är den där känslan av att man är lat, oföretagsam, icke produktiv och rent slö!
Det handlar om prestation och det handlar om att vara duktig, för mig!
Jag känner också att jag är asocial, vill vara ifred med dem jag älskar högst och jag behöver någon typ av återhämtning, ungefär som efter en lång influensa! 
Det där är naturligtvis mina egna värderingar och fördomar som drar igång! 
Men det märkliga är att när jag mår som allra sämst, finns inte de där tankarna alls! Jag bryr mig inte! Jag släpper allt och alla rutiner försvinner och att få saker och ting gjorda är som förgjort! 

Så… När tillvaron lättar och vardagen känns trevligare igen, då vaknar även de där Jante-istiska tänkandet till liv!
Och även min självkänsla hör av sig och berättar, mer än gärna, vilken slö jävel jag är och då får jag se upp!
Dels för att om jag inte tänker till, drar iväg och påbörjar projekt och sätter igång med att vara duktig, då kommer min gamla trötthet och min eviga önskan om sömn som ett brev på posten! 
Och det är summan av min tidigare utbrändhet och mina utmattningsdepressioner som gör sig påmint! 
Och är jag inte försiktig så är jag snart i sängen igen, med nedåtgående tankar och funderingar! Misslyckande, dålig och utkonkurrerad!
Det låter förvisso som om jag har koll på läget, men det har jag inte alls! Ibland går det så fort och på ren automatik, att jag först efteråt tänker; ”Va’ fan hände”!?
Dessutom måste jag i ett bättre mående vara än mer observant inför återfallsfunderingar och tankarna på att ”kunna dricka bara lite”… Jättefarligt! 
Jag har gjort det förr, trott att det skulle kunna gå att fin-dricka och övertalat mig själv att bara lite, lite… Sist slutade det med hemlöshet och några år av att dricka, inte dricka och ett evigt strulande med myndigheter och beroendevården! Fram och tillbaka, upp och ner…Och sedan är det kroppen! Min fina och ännu fullt fungerande kropp… När jag mår riktigt dåligt och är där nere på botten av allting, då äter jag! Äter, äter och trycker i mig!
Resultatet!? En oformlig potatiskropp!
Och det har alltid varit så, vill jag minnas idag! En jojo! 
Upp och sedan ner och så upp igen! 
Så… Det vaknar till liv någon typ av skam och skuldmedvetande inför vad jag gör med min kropp! Och dessutom vantrivs jag i den kropp som blivit skapad på några få veckor! Ja, ibland månader! Och jag går snabbt upp i vikt! 
Min upplevelse är alltid att det sker över en natt! 
Från en dag till en annan och är jag deprimerad, så är det verkligen skit samma!
Men jag trivs inte alls när följsamheten och mjukheten återvänder till livet! När jag börjar se ytan igen och mörkret börjar skingras, då blir hela jag som ny-medveten och återupptäckt…
Och min vantrivsel inför min ”nya kropp” beror dels på att jag gillar att se schysst och bra ut, vara städad och ”stilig”, men också för att jag är över fyrtio och med det en stigande risk för följdsjukdomar av övervikt! Det är allvar… Jag är inte tjugo längre och kroppen behöver mer hjälp för att kunna fungera bra!
Det handlar nog mer om hälsan i min mogna ålder, än om min yta!
Något annat som slår mig är att jag, efter en längre depression, får ett stort ensamhetsbehov! Vilket låter märkligt kanske?
Men min syster sa till mig, vilket även min sköterska har sagt, att; ”Om det nu är så att ensamheten, den som är självvald, behaglig och skön, är ett tryckande behov, så kanske det är meningen att du ska njuta och bara vara i det!? Njut! Krysta inte fram något och låt det vara”!
Underbar idé och en underbar reflektion på någonting som jag själv finner svårt och knepigt att hantera! 
För jag vill på någotvis ”ta igen” förlorad tid, bli extrovert och ”hitta på saker”, samtidigt som jag finner det skönt att få vila, vara ensam och njuta av den nyfunna ljusa tillvaron. Dubbelt! En krasch i huvudet! 
Det går inte att få ihop…
Och dessutom tycker min omgivning att jag ska vara mer aktiv, mer social och umgås mer med vänner och bekanta, om det nu är så att jag börjar ”piggnat till”! 
Och; ”Det är alltid bra att komma ut, få luft och träffa andra människor”! Säker sant, men jag känner att jag mer än gärna lyssnar på vad jag vill och på vad mitt sinne förmedlar, än andras oombedda råd. Inget ont i det, men jag försöker att återupprätta någon typ av självförtroende och självtillit, så jag känner att det är viktigt för mig att få göra som jag vill!
Ja har ofta lyssnat på alla andra, försakat mig själv och mina önskningar, så jag försöker att lyssna inåt och lita på min känsla och min nyvaknande intuition.

Avslutningsvis, denna dag…
Vi får ”tillökning” i familjen ikväll. 
Jag ska tillsammans med en god vän fara till Eskilstuna sent i eftermiddag och hämta upp en ny kompis till oss. 
Jag har via en kamrat fått möjligheten att ta hand om en katt-tjej till. Tuss…
Jag har letat och sökt efter ytterligare en katt, dels för min och min blivande mans skull, men också för att Doris, alias Snurran, eftersom hon upplevs som ensam och lite rastlös. 
Hon är i och för sig sällan ensam, våran Doris, men det är alltid roligare med en lekkamrat av sin egen sort.
Jag har tur, igen, och jag har verkligen försökt att vänta, öva upp mitt tålamod och ha tillit till ”processen” som är livet… 
Och den som väntar… 
Det känns bra i magen och det känns som om det hela ”faller på plats”. Jag hoppas nu bara att allting fungerar och att ”tjejerna” kommer överens! 
 
Ta hand om dig därute i världen och verkligheten! Var snälla emot varann och tack för din uppmärksamhet. 
På Återläsande!Väl Mött / Arthur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s