För att beskriva och klä den inneboende känslan med ord, det mörka och trasiga, det som är jag just nu, så utvecklades den här texten till vad det är… ”Jag klarar inte detta ensam”… / Arthur

Jag klarar inte detta ensam… Det äter på mig, ångesten.
Gnager, knaprar och skaver på min själ. Det är som att sitta i ett för trångt utrymme eller i ett skåp, där väggarna kryper närmare och närmare tills syret tar slut och ögonen svider av bristen på frisk luft och ogråtna tårar.

Ängslan och oron som bygger sina bon i hjärtat och bröstet, naglar sig fast djupt därinne och låter sina utsugande tentakler absorbera det sista hoppet som finns kvar.
Jag smulas sönder, går i bitar och krackelerar för att slutligen bli en hög av ett ingenting som ändå, dag efter dag, måste leva vidare, sträva vidare och återigen vakna upp för att på nytt börja kampen att överleva och få leva.

Att leva, att vara död, levande död! Döds-levande.
Att känna att livet är slut här, jag är färdig nu, det här är slutet, jag har inget kvar att ge. Att uppleva 0-delaktighet och fullständig isolering, ensamhet,  även då man befinner sig i tvåsamhet och att känna sig som ett öppet blödande sår, där blodet aldrig krackelerar och torkar, utan dränerar ens själ på det allra sista av livet, existensen och varandet, det är väl ändå att vara död!?

Lek med orden och alfabetet och skriv för Guds skull… men jag..? Jag har inget att skriva…

Man kan skriva om precis vad man vill.
Om kärleken, om ensamheten, sexualiteten och att leva i tvåsamheten.
Om man vill kan man skriva om gamla minnen och man kan erkänna saker som man har gjort och som man ångrar. Man kan skriva om sin egen grisighet, girighet och sitt eget självförakt och sedan fråga sig; Varför? 

Lek med orden och alfabetet och skriv för Guds skull… men jag..?
Jag har inget att skriva…

Det finns hur mycket ord, meningar och stavelser som helst och man kan foga dem samman till en dikt eller en lyrisk prosa. Man kan alltid skriva, leka, berätta och förklara och man kan vara otydlig och tydlig, diffus och glasklar och man får göra precis som man vill, när man skriver. Man kan hitta på, ”ljuga” sig fram och berätta historier som aldrig har hänt! Men…
Lyssna dock på den egna moralen, den inre kompassen, och den egna inre vägvisaren för vad som känns rätt och kritigt!

Lek med orden och alfabetet och skriv för Guds skull… men jag..?
Jag har inget att skriva…

Och så kan man skriva om skitstövlar man mött, idioter och puckon, oförrätter som aldrig blivit utredda, och vill man så kan man skriva om sina egna lögner, osanningar och halvsanningar.
Det är bara att skriva, så tangenterna glöder och fingrarna blöder.
Eller så skriver man för hand. Men en penna och ett block.
Om man vill kan man bjuda på sina föräldrar och sin härliga uppväxt, eller så kan man skriva om sådant som förargar och skapar orättvisor, Nazism, Rasism och Dödligheten!
Det är bara att skriva. Skriv på för sjutton. Ut med det! Trist och tråkigt, glatt och förnöjsamt. Lek med orden och alfabetet och skriv för Guds skull… men jag..?
Jag har inget att skriva…
Och så kan man alltid skriva ner sådant som man upplever sorgligt, motsträvigt och man kan nedteckna om att kriga sig fram i livet, kriga för sin rätt att få leva och finnas till, strida för sina rättigheter att få vara människa… Jag skriver och skriver och skriver…

Lek med orden och alfabetet och skriv för Guds skull… men jag..?
Jag har inget att skriva…

Ha en skön och härligt solig dag! På återläsande min vän…
Kram på dig, genom världsalltet! Väl Mött / Arthur