För att beskriva och klä den inneboende känslan med ord, det mörka och trasiga, det som är jag just nu, så utvecklades den här texten till vad det är… ”Jag klarar inte detta ensam”… / Arthur

Man smulas sönderJag klarar inte detta ensam… Det äter på mig, ångesten.
Gnager, knaprar och skaver på min själ. Det är som att sitta i ett för trångt utrymme eller i ett skåp, där väggarna kryper närmare och närmare tills syret tar slut och ögonen svider av bristen på frisk luft och ogråtna tårar.

Ängslan och oron som bygger sina bon i hjärtat och bröstet, naglar sig fast djupt därinne och låter sina utsugande tentakler absorbera det sista hoppet som finns kvar.
Jag smulas sönder, går i bitar och krackelerar för att slutligen bli en hög av ett ingenting som ändå, dag efter dag, måste leva vidare, sträva vidare och återigen vakna upp för att på nytt börja kampen att överleva och få leva.

Att leva, att vara död, levande död! Döds-levande.
Att känna att livet är slut här, jag är färdig nu, det här är slutet, jag har inget kvar att ge. Att uppleva 0-delaktighet och fullständig isolering, ensamhet,  även då man befinner sig i tvåsamhet och att känna sig som ett öppet blödande sår, där blodet aldrig krackelerar och torkar, utan dränerar ens själ på det allra sista av livet, existensen och varandet, det är väl ändå att vara död!?

Och när det inte går längre och när nätterna är längre än dagarna och skuggorna, mörkret och tystnaden skrämmer så pass, att hjärtat och själen rister, vrålar och vrider sig av oro och rädslor, vad är det för mening då!? Vad är det för mening att existera och leva, om till och med nattens mörka, befriande tystnad, inte är medicinen för trasiga, trassliga och vilsegångna själar!? Och jag,  jag klarar inte detta ensam…

Och jag väljer ensamhetenOch jag väljer ensamheten, att få vara i avskildheten, för jag vill kämpa och kriga ensam emot ohanterligheterna och maktlösheten.
Men jag klarar inte detta ensam…

Och jag väljer mitt ensammaste jag, för att förhindra dränaget och att de mörkaste mörkret besöker även mina vackra kärlekar, de som bor i mina håligheter i hjärtat, för jag vill inte dem detta, för det tynger och pressar…
Och jag väljer ensamheten för att jag inte vill vara beroende, bunden och osjälvständig… Jag vill fixa och laga mig själv! Hör du mig? Förstår du mig?
Och ändå måste jag be, be på mina såriga blödande knän, om hjälp, befrielse och räddning, för att jag klarar inte detta ensam!

Och skulden jag upplever, som växer till sig i ryggraden, greppar varje kota och ben, och som söker sig upp över skuldrorna, går aldrig att betala tillbaka och det kommer för alltid att vara en livsskuld hos mig! Det finns de som slår sina sköra mjuka skallar blodiga emot betongväggar, murar och väggar av oförståelse, för mig och för min skull…
Och jag upplever att ångesten och skulden äter på mig, tynger mig, pressar och stressar mig, och ger ett samvete som är så skrämmande svart och outtalat dåligt att jag inte kan somna om natten. Och du… ändå…  jag klarar inte detta ensam…
Och känslan av min moral, min anständighet och självständighet, det som den egna ansvarskänslan dunkar och slår blodigt i mitt hjärtas inre vrår och väggar, för alla dem som loskar i motvind för min skull och de som slåss emot monster, demoner och små djävlar för mig, dessa människor står jag i tacksamhetsskuld till och jag… Jag vill ju inte det, och ändå måste jag be om hjälp och räddning, för jag klarar inte detta ensam.
Jag klarar inte av detta livet, ensam.
Jag klarar inte det här, ensam…

På min ena axelI ett ohanterligt intet, befinner jag mig. Och det är mörkt här, det är oframkomligt och snårigt. Och där har maktlösheten, i sällskap av girigbuken ohanterligheten, som frossar på min självömkan, sorg och min självkänsla, sakta, sakta bjudit in döden att frossa och knapra i sig det allra sista för att till slut viska tyst, hest och knappt märkbart, att nu… Nu är det dags! Du är ändå inget värd, du är ingenting, du har ingenting och du har levt färdigt för länge sedan! Och när det är sagt och uttalat, gräver döden sina käftar långt långt in i det sista som är kvar av själen, slickar alla mina sårs minsta sårskorpor och kysser girigt mitt levande kadaver, för att sedan skölja ner hela härligheten med hoppet, tron och livet.
Och jag… Jag klarar inte detta ensam längre. Jag ber om hjälp, oavsett om skulden växer till sig och min kredit är övertrasserad och passerad för länge sedan, så ber jag dem som krossar sina skallar emot o-förståelsens betong och väggar, om räddning och hjälp…

På min ena axel sitter livet, sjukt, blekt och totalt ointresserad av vad som sker med en människa som är jag! På den andra axeln sitter döden och spelar på en ostämd gitarr, och väser mellan tonerna; Döden, död och att dö! Välkommen!
Och emedan livet fortlöper och snurrar på, och jag, som befinner mig på dess botten, ser livet passera och försöker lite till, lite mer, ännu en gång och om igen, emedan livet levs där utanför, jag lever ju trots allt.
Men jag förstår inte! Hur hamnade jag här..?
Och här sitter jag, ensam, tom, innehållslös och lyssnar på döden, emedan han slår takten med sina nariga, torra och stela fingrar emot gitarrens döda kropp, för att övertyga mig om att det räcker nu, nu är det nog, detta är slutet, det här är att lämna över och retirera.

Och jag, jag lyssnar inte så noga, inte ännu, för än finns det hopp och än finns det kärlek, kärlekar och en liten gnutta glöd kvar, i den här trasiga mannen… För i mitt huvud, i takt med hjärtat som dunkar, slår orden taktfast; Det måste gå, det måste gå, det måste…

Och… jag lever fortfarande, andas, och har ett hopp trots allt.

/ Arthur
Foto; Per Lundström 

 

2 tankar på “För att beskriva och klä den inneboende känslan med ord, det mörka och trasiga, det som är jag just nu, så utvecklades den här texten till vad det är… ”Jag klarar inte detta ensam”… / Arthur

  1. Så oerhört sorgligt och ändå andas hoppet långt borta. Och inte hjälper det att be sinnesrobönen….men hoppet måste någon stans vara vår bästa vän där i nattens bitande förtvivlan. Om man nu kan finna det där gäckande ljuset i tunneln. Jag hoppas innerligt att du finner ljuset och att det stannar hos dig..för alltid. Hoppas jag….

    Gillad av 1 person

    • Tusen tack för din kommentar… Det blir lite glöd och ”pepp” för mig och det ger livslust och kämpaglöd! Det blir bra, det ska bli bra, det måste det bli… Återigen, tack!
      Kärlek till dig! ❤

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s