Vid tillfället som texten nedan skrevs bodde jag på ett av Stockholms Stödboenden för hemlösa, missbrukare, utkonkurrerade och missanpassade människor. Ett hus fyllt av förvirring, förtvivlan, hopp och väldigt mycket glädje. Ett sammelsurium av människor, sammanpressade på en och samma plats och där några få till antalet insåg; Detta är chansen, detta är tillfället och nu… Nu gäller det!
Jag tar mitt kaffe och går ut på gården.
Njuter av solen och tänker att vilken tur jag har ändå!
Jag har en dörr att stänga om mig, dock inte min egen. Jag har en mugg kaffe att avnjuta i morgonsolen, men inte inhandlad av mig. Och jag har min säng att sova i, dock inte min egen!
Men ändå… Jag har det! Jag har dessa vardagliga saker, prylar, grejer och ting. Det är befrielse! Det är tryggt!
Och jag kan välja att stänga om mig, eller njuta av morgonen på en bänk på gården. Jag gör som jag vill! Det är härligt… Fortsätt läsa
Vardagliga Anteckningar... 