Till veckan, på Onsdag närmare bestämt, har jag och min Boendestödjare ett nytt förnedringsmöte på Rosenlunds Sjukhus och Psykiatrin… Ytterligare en bekant/kompis dog under gårdagen.

skagen

Just for the fun of it…

Gårdagen. En Söndag i solen, med min Boendestödjare.
Kaffe och samtal. Hundar och ungar.
Konstruktiva samtal och energigivande umgänge!

Jag uppskattar min Boendestödjare, jag har haft otrolig tur i det avseendet, och jag uppskattar hennes glöd och ”driv”. Jag förundras över hur mycket energi och tid hon lägger ner på sina klienter och att hon, fortfarande, efter alla år som hon arbetat som ett stöd för andra människor, fortfarande orkar och mäktar med sina uppdrag. Ibland är det givande och ger bra resultat, men många gånger är det som att spotta i motvind när samarbetet med myndigheterna, sjukvården och Socialförvaltningen inte fungerar som det är tänkt.

Jag somnade som en stock när jag kom hem och vaknade dessvärre mitt i natten, men det gör inget!
Ordnade med lite kaffe, öppnade fönstret, lyssnade på fåglarna och funderade på om jag skulle ta en nattlig promenad. Den nattliga promenaden blev naturligtvis inte av.

10670279_956025497757419_7643239406420796171_nTill veckan, på Onsdag närmare bestämt, har jag och min Boendestödjare ett nytt förnedringsmöte på Rosenlunds Sjukhus och Psykiatrin, och det har varit tveksamt om vi överhuvudtaget ska ta oss dit.
Igår, Söndag, under vår paus, med-kaffe-och-livssamtal-och-andrum-från-tillvaron-möte, så bestämde vi att vi ska gå dit och i alla fall och höra efter vad de vill och om de kan/önskar hjälpa mig.
Jag sa att det står mig ju fritt, som Svensk medborgare, att resa mig och gå därifrån närhelst jag vill. Jag vill inte att det ska bli som sist när vi var där, för två veckor sedan och jag vill inte att det ska bli till en jättefest av kränkningar och ironiserande över mig, mina diagnoser och min person.
Det förra mötet blev så konstigt och jag försökte verkligen göra allt som stod i min makt för att få dem att lyssna och få dem att förstå min situation, men det slutade med att de två vi mötte vid det mötet, önskade mig lycka till med tillvaron och bad mig att ”se tiden ann”.
Jag hoppas att det nya bokade mötet bli bättre, men jag tänker gå dit med skepsis och misstro. Jag har varit med för länge, mött konstiga, misstänksamma och tvivlande människor inom psykiatrin och vården, och det räcker snart.
Men… Jag behöver hjälp! Jag behöver bli räddad och få någon typ av trygg punkt där jag kan vända mig för att få vägledning, hjälp med medicinering, terapi och konstruktiva samtal.
Vi får se vad det ger. Jag tror ingenting förrän jag ser det!
En viss nyfikenhet vaknar ändå, ska jag erkänna, och jag vill gärna veta hur det tänkt och vad de har att ”erbjuda” mig.
Psykiatrin är sjuk!
Psykiatrin är galen och fungerar inte.
Och jag själv? Jag har bara blivit cynisk, hånfull och mer kallhamrad med tiden och med alla turerna i psykiatrin.

Ytterligare en bekant/kompis dog under gårdagen.
Hon var lite äldre än jag och vad dödsorsaken var vet jag inte.
Men hon var ytterligare en av dem som jag bodde och levde med under det där året på Stödboendet på Östermalm.
Hur det än är, så hinner man med att lära känna varann ganska väl och man pratar och ”umgås” och utbyter erfarenheter. Det blir ändå någon typ av relation och man funderar ofta över var och vad människor man mött, blir av.
Somliga av dem dör med tiden och dessvärre faller alltid tankarna tillbaka på återfall och att de inte klarat av att leva livet och ta hand om sig själva, utan återfaller i missbruket…
Och det slår mig, att jag och några få till av alla oss som bodde på samma Stödboende under den tiden, har klarat oss levande och har fått sjukdomsinsikt och en tydlig medvetenhet om vad missbruket innebär, emedan många andra inte klarat sig alls!
Och de flesta andra som vi levde med där, har inte orkat, inte mäktat med att ta sig ur missbruket och drogträsket.11220791_1022275611170604_7847823435086710132_n
Jag tycker att det har varit lite för mycket död i tillvaron den senaste tiden. Det har varit lite för många av alla dessa människor som är vilsna och som jag sett ute på Södermalm eller hemma i Bagarmossen, de som inte fixar livet och verkligheten.
Jag undrar hur många av dem som hade klarat sig bättre, om de fått hjälp via psykiatrin med en gång, för det är där som roten ligger till verklighetsflykten. En av anledningarna till missbruket och alla drogerna är naturligtvis att det är ”knas” redan ifrån början i livet. Undvikandet och frånskildheten blir enklare med droger och berusning… Många av oss som levt i ett destruktivt missbruk har ju inte klarat av livet, allt medhavt bagage och kantigheten som samhällsnormen är.
Men det är ju bara det, vilket jag själv får erfara, att missbrukare och missbruk inte hör hemma inom psykiatrin, anser de själva, och de lämnar över, utan eftertanke och utan helhetssyn på människan, till Beroendemottagningarna eller Socialförvaltningen.
Det finns ingen bot för trasiga och söndriga missbrukarsjälar.
Det finns ingen hjälp att få för dem som valt destruktivitet och berusning. Någonting är ju kapitalfel, för de som missbrukar och tar till droger, (alkohol är en drog, alltid), gör ju det för att de vill undvika känslor, ångest, dåligt mående och skuld, och för att de inte mäktar med livet och världen, ingenting annat! Psykiatrin ser det inte så, utan de hävdar bestämt att det psykiska tillståndet är självförvållat och att det är drogerna som orsakat dem den mentala ohälsan.
En viss sanning finns det förstås i det, men orsaken till själva missbruket går längre tillbaka än så… Missbruket uppstår i ett dåligt mående och i ett undvikande av livet, och psykiatrin och dess förståsigpåare glömmer alltid bort att se hela människan och hela bilden. De har tappat bort sitt ”helikopterseende”, sitt perspektiv och sin objektivitet när de möter människorna som söker deras hjälp!
Nog om detta…
Ytterligare en bekant och kamrat är död och dessvärre, smutsigt nog, så blir det till en påminnelse för oss övriga vad som sker vid återfall och om man inte lyckas bryta missbruket.

Dessa äslakde djur

Mina älskade och livgivande katter!

Det är Måndag. Jag längtar efter mina katter.
Jag är pank och rabatterna vill bli rensade.
Tulpanerna har redan blommat över. Blommorna är torra och några har vissnat.

Det ska bli vackert väder och jag ska ta en promenad i skogen och jag ska försöka att ta det lugnt och njuta av det.
Jag trivs med mig själv och i min ensamhet, för det skapar mindre ångest, mindre skuld och dåligt samvete. Jag kan rå om mig själv! Ensam! Jag är mindre bra på relationer och ibland känner jag att det faktiskt är okej det med… För om jag bara har mig själv, kan jag göra som jag vill och vara den jag är, utan att ständigt tänka på dem omkring mig och ständigt tro att jag måste rädda dem och se till att min person inte blir för mycket och inte blir för tung, för de få i min omgivning.
Jag är väl en okej man och människa  när jag är ensam? Det är tråkigt att det är så jag känner… Det är trist att jag blivit till detta…

Ta hand om dig därute i världen och verkligheten.
Livet fortsätter och det är bara att kriga på! På’t igen bara! Ta ingen skit och Tack för din uppmärksamhet och tack för din tid.
På återläsande… Väl Mött / Arthur

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s