Man kan försöka att frikoppla det där, inte för att förringa sig själv på någotvis, men för att få ett större perspektiv och få en annan förståelse inför sig själv och andra…

12106948_619469774857785_6254039165431574370_n

Google-bild

Man måste ha ett panorama och en större överblick på livet.
Ibland snurrar man in i och trasslar in sig i, sin egen skit så pass mycket att man glömmer bort att se de och dem som för en helt annan kamp för livet och som finns i ens direkta omgivning.
Det är kanske inte så att man ska förringa sin egen kamp och sina egna krig, men ibland är det bra att dras upp och ut ur sin egen vilsenhet och se på andra med fräschare ögon. Se människorna och bryta sin egocentri.
Det handlar inte om vem som har det allra värst, vem som lider mest och vems sorg som är störst.
Det handlar inte om vem som bär det tyngsta oket och det har egentligen ingenting att göra med vem som har det största bagaget och det handlar inte heller om att tänka; ”De har det värre än jag! De har mycket mindre än jag själv”! Det är mer av den där sorten att få ett helikopterseende på tillvaron och livet och det är kanske lite av det där att se på andra människors situation och få det att inge en själv hopp, tro och lite mer livsglöd.

Det är en stor fet och härlig egocentri att vara deprimerad.
Det är oerhört jagcentrerat att vara ledsen, leva i det svartaste svarta och uppleva total meningslöshet.
Att vara deprimerad är en fixering kring det egna jaget och det påverkar hela ens omgivning. Ibland kan det vara av godo och nyttigt att lyfta blicken och se andra medmänniskor, jag menar verkligen se andra, för att bryta sig loss ur sin egen jagupptagenhet.

SAM_0105 (2)

Foto; Arthur

Jag tänker naturligtvis på min egen kamp och mitt krig mot vården och psykiatrin.
Jag funderar över mitt mående och den där känslan av att det egentligen inte spelar någon roll längre om jag lever eller är död, jag menar… Jag lever ju inte! Jag menar att jag lever ju inte livet, jag är bara med, åker med och surfar på dagarna. Det finns inget liv i mina andetag och jag reser med på det här livståget för att jag ännu tror på att det kommer en raksträcka och det kommer att ordna sig på vägen. Jag hoppas ännu. Jag tror fortfarande. Jag har tillförsikt och förlitan på att det blir enklare, lättar och smidigare att leva.
Och även om jag själv upplever att jag blivit cynisk, ironisk och riktigt besvärlig emellanåt, så måste det bli mer lättarbetat att existera. 
Varje gång jag får besked eller svar ifrån psykiatrin, så tänds hoppet att nu, den här gången… och så grusas allting och blir ett tomt intet. Innehållslöst och andefattigt.
Hittills har det mest blivit till grus och torftighet och ändå, varje gång, så blir det en glädje som vaknar till liv när de inom psykiatrin önskar möta mig och lyssna. Och jag fastnar i det där, självömkan och sorgen över ett förlorat liv och en tillvaro som bara är, utan några som helst resultat eller någon som helst glädje och förtjusning över den faktiska existensen. Och då kan man försöka att frikoppla det där, inte för att förringa sig själv på någotvis, men för att få ett större perspektiv och få en annan  förståelse inför sig själv och andra.
Och det handlar inte om att finna någon sorts tröst i andras elände och stridande, utan att bara förstå, betrakta och se, att vi är så många och det är så mångfacetterat hur andra människors krig ser ut och upplevs och livet är orättvist och jävligt svårt ibland.

201310212243276801776016_sbig

Google-Bild. Elin Ek

Jag ska ägna min dag till att njuta på balkongen och jag ska försöka att skapa lite ordning i all röran här hemma, om jag orkar!
Om jag vill, ska jag sätta mig ner och måla lite och se på nyheterna och läsa lite om psykiatri och psykologi. Det sistnämnda skulle jag vilja göra, men orken och koncentrationen håller inte ända fram, men man kan ha intentionen…

Ta hand om dig därute i världen och verkligheten.
Vi lever lite till, ger lite mer och hoppas att det blir bra!
På’t igen bara och lev lite… Jag ska göra vad jag kan idag!

Tack för din uppmärksamhet och din tid! På återläsande, på ett eller annat sätt.
I mitt huvud, i skrivande stund, spelas Ted Gärdestads sång ”Come give me love”… Det är jag som sjunger i skallen, och jag gör det väldigt bra!)

Väl Mött / Arthur

 

Come Give Me Love / Ted Gärdestad…

…kom ge mej världen
kom ge mej fred
kom sänk ditt huvud
och lägg dej ner
kom ge mej kroppen
kom ge mej allt som du har
och jag ska stanna kvar

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s