Det var som om en sten föll ur bröstet och för första gången behövde jag inte stå till svars för hur jag levt och vilka idiotiska val jag gjort i mitt liv. Och att gråta inför andra människor är inte alls ”min grej”…

Fredag och livet fortsätter.
Kaffe, varma smeksamma kattmagar och skriva. Mer nyheter via internet och ”planer” för den här dagen…
Det blev inte mycket gjort under gårdagen och kanske att jag idag sätter mig ner för att måla eller skriva ytterligare. Skriva, orden och meningarna, är en del i befrielsen och återtåget till livet!

Eurovision Song Contest igår.
Mer teve, mer katter och glass. Jag tröstäter igen. Mycket. Det får vara okej. Det ger tröst för en stund, men också skuld och ångest. Jag har problem med min syn på min kropp och hur jag ser ut… Jag bannar mig själv för vad jag gör med den och för vad jag stoppar i mig! Men… Att äta tröstar och ger balsam för själen, för en liten stund, och att stoppa i sig socker ger lindring… Men, jag går snabbt upp i vikt och då trivs jag inte med mig själv, och av den anledningen får jag ytterligare ångest…
Men å andra sidan, just nu så är det så här och det får faktiskt vara en medicin för trötta hjärtan och sorgliga män. Jag försöker att intala mig själv att det är okej, just nu! Det går att göra annorlunda senare, när jag är på banan igen!

Bilden är hämtad från Google. Psykoterapienehetn Södermalm / Rosenlindssjukhus i Stcokholm

Psykiatrin på Rosenlundssjukhus i Onsdagseftermiddag. Det blev en total överraskning och en helomvändning! Det var så befriande och lättande, att jag grät som ett barn efteråt.
Jag och min boendestödjare gick dit med inga förhoppningar alls och med skepsis och cynism i bagaget.
Vi var båda inställda på ytterligare en förnedringsresa och ett tillintetgörande av min person och mitt ”tillstånd”, men så blev det inte! Inte alls!
Det var en ny läkare vi mötte och ytterligare en ny sköterska. De var inte på något sätt inställsamma och lismande, vilket man kanske skulle ha kunnat förvänta sig eftersom jag och mitt Boendestöd satte ner foten, rev upp himmel och jord, och gjorde en anmälan till Patientnämnden, igen, och det torde ju ha återspeglats i mötet, men det gjorde inte det! De bad om ursäkt för det senast inträffade och sedan fortlöpte mötet konstruktivt, ärligt, rakt och tydligt.
Läkaren sa, bland det första ha ”droppade”, att mitt missbruk är överspelat och passerat och att det inte är någonting som de kommer att ta fasta på. Min beroendeperson har ingenting min dagsläget och min situation att göra! Det är inte aktuellt längre och det är ingenting som påverkar mitt mående, så det samtalade vi inte alls om. Och när han sa det, började jag att gråta. Jag struntade fullständigt i att jag grät, utan sa bara att det var första gången som någon sagt till mig att det inte ens var värt att ta upp längre.
Det blev en lättnad och en tröst.

IMG_1443Det var som om en sten föll ur bröstet och för första gången behövde jag inte stå till svars för hur jag levt och vilka idiotiska val jag gjort i mitt liv.
Och att gråta inför andra människor är inte alls ”min grej”, för jag skäms och känner mig liten och svag, men nu blev det så. Det som stör mig, nu efteråt, är att jag framstår som ynklig, barnslig och sårbar. Det som efteråt går runt i huvudet, när jag gråtit och varit liten, är att jag som man, gråter och visar mitt sköraste jag inför okända människor, och det matar på min dåliga självkänsla och göder min skuld och skam. Jag får ”ta det” och jag får ”hacka i mig” att jag varit ynklig inför andra människor, men det blir skavsår av det och det gör ont att inte vara stor, vuxen och kaxig.

Det var ett bra möte, det kändes fint och jag var tacksam efteråt att det gick så bra och smidigt. Lättanden var så pass stor att jag efteråt, vid entrén, började att lipa igen. Kan du Förstå känslan, efter den här långa tiden, att de lyssnade och hörde på vad jag och min boendestödjare sa?
De var lyhörda och öppna för alla eventualiteter och de önskade att få bistå och hjälpa mig! Det var en mycket märklig känsla och en helomvändning från den negativa känslan och den skepsis som vi gick dit med! tumblr_mykwgi5tes1sf6ldyo1_500Men… jag har fortfarande en inneboende misstro och ett växande tvivel! Jag upplever att jag vill se resultat och jag vill uppleva att de verkligen menar vad de sagt och håller vad de lovat, och innan det är införlivat, så tvivlar jag på att det verkligen kommer att fungera och falla väl ut.
Vi har ett återbesök om två veckor och innan det återbesöket har jag fått en ny stämningsstabiliserare som ska plana ut mitt dåliga och destruktiva mående och de ska få mig att kunna kliva upp och ut ur min egen lilla burk av missmod och förtvivlan. Jag kan bara hoppas att det fungerar, för hittills har inga mediciner haft någon verkan och givit bra resultat!
Dock ger medicinerna biverkningar, naturligtvis, som dessvärre är väldigt vanliga, men som jag upplever det just nu så får jag stå ut med det och om medicinen fungerar så får eventuell viktuppgång, håravfall och yrsel vara en del av vägen tillbaka till livet, bara jag får tillbaka lite av det som var jag och bara jag får tillbaka en liten del av glädjen att vara vid liv.

1163-never-give-up-keep-moving-forward - kopiaTack för din uppmärksamhet.
Jag återkommer under dagen… Jag har mer att skriva och mer att tillägga angående sessionen på Psykiatrin och Rosenlundssjukhus. Det är somligt som kom upp under mötet, och även efteråt, som blivit till ett ältande i skallen och som jag inte riktigt kan förlika mig med, men jag ska grubbla lite till på det och jag har några mejl att sända iväg, innan jag känner att jag vill och kan skriva om det.

Ta hand om dig därute i världen och tillvaron. Jag gör så gott jag kan, och det även om det faktiska är att det inte blir mycket gjort! Det måste vara okej det med!
Njut dagen, det ska jag, och var rädd om dig!
Sänder kärlek genom rymden och vintergatan till dig som behöver och vi hörs…

Väl Mött / Arthur (Din filosof i världsalltet…)

 

3 tankar på “Det var som om en sten föll ur bröstet och för första gången behövde jag inte stå till svars för hur jag levt och vilka idiotiska val jag gjort i mitt liv. Och att gråta inför andra människor är inte alls ”min grej”…

  1. Härligt att mötet började så väl. Och att vara man och gråta är modigt om man nu ska lägga någon aspekt på den företeelsen alls…Tålamod och åter tålamod för Rom byggdes inte på en dag och välmående tar tid som du vet. Men det positiva som väntat på sig så länge började igår, under över alla under och nu ska det bli bättre och bättre….tror jag i alla fall.

    Gillad av 1 person

    • Du har helt rätt! Rom byggdes inte på en dag… Men du vet… När livet går på knä och tillvaron är ett trassel och uppgivenheten ett faktum, då får man vänta för länge. Men jag hoppas, tror och har tillit, för någon gång kommer väl lönen för all väntan, allt krigande och all önskan om hjälp och räddning… Jag ber att detta ska bli en korrekt, konstruktiv och bra raksträcka!
      Tack för kommentar och värmande kärlek till dig!! ❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s