Jag har tänkt mycket på vad som sas under mötet i Onsdags med Psykiatrin… Somliga ord och några få meningar faller liksom ut ur sina språkliga sammanhang… Jag tolkar ord och meningar på helt ”fel” sätt…

Arthur i svart vitt....jpg 2Det är Lördag. Goddag… Allt väl?

Det blev ett långt och ganska knepigt inlägg idag…
Jag hoppas du vill läsa och att du ”hänger med” i mina funderingar!
Jag vill dock understryka att jag inte underskattar ditt intellekt på något sätt! Men, jag känner att det jag skriver och förklarar ibland blir komplicerat i andras ögon och att det som känns bra, glasklart och låter fint i mitt huvud, inte alls uppfattas som sådant för dig som läsare! Så… Jag hoppas att det ”fungerar” även för dig.

Från en sak, till en helt annan…
Det har varit en av de där nätterna när det varit svårt att sova och det har varit väldigt märkligt att vara navet i ett evighets-snurr i huvudet.
Det är ett evigt grubblande och funderande under nätterna.
Det är ett ständigt pågående maratonlopp i skallen om vilken och vilka tankar som skall hinna först över mållinjen och bli till de funderingar som får den stora äran och ta över hela tankeverkstaden.

Jag har tänkt mycket på vad som sas under vårt, mitt och min Boendestödjares, samtal och möte i Onsdags med Psykiatrin på Rosenlundssjukhus.
Jag har grunnat och jag har filosoferat över samtalet efteråt också, mellan oss två!
Jag har tänkt och försökt att bena ut vad som sas, vad som menades och vad som åsyftades, egentligen.
Somligt måste jag samtala med mitt Boendestöd om och annat får jag lov att låt bero och bara vara en tid, tills jag vet eller kan fråga, vad som egentligen avsågs med de sagda orden.

bd4522e7af58e40d0ff199196a3eb8d6För mig fungerar det som så här vid olika samtal, vilket kan vara nog så besvärande; Somliga ord och några få meningar faller liksom ut ur sina språkliga sammanhang. Några stavelser lyser upp i rött och det spelar egentligen ingen roll i vilket sammanhang somligt sägs, uttalas eller skrivs, för det är på något märkligt sätt markerade med versaler. Somligt ”sticker ut” eller avviker och det är där jag fastnar i mitt ältande och i mitt grubblande.
Jag rycker ord och meningar ur sitt sammanhang!
Jag tolkar och förklarar det negativt, inför mig själv, på mitt vis!
Om jag bara fokuserar och koncentrerar mig, så hör jag ju vad som sägs och om jag bara kan behålla fokus under viktiga möten, så vet jag ju vad som sagts och behöver inte fastna i mina tankar.
Men… jag håller ju inte för det!
Jag räcker till i ungefär fem eller tio minuter och sedan är jag borta och ute ur rummet och någon annanstans.
Jag seglar iväg och hamnar i någon typ av oskärpa och jag blir ganska splittrad och förbannat otydlig! Och med detta sagt, så kan jag bara konstatera att somliga saker och somliga ord, meningar och formuleringar, tar jag ordagrant, emedan annat faller ut och bort! Och det som åsyftats i samtalet förlorar totalt sin kontext och blir till någonting negativt och mindre bra, i min lilla skalle!
Så… det jag grubblat över och det som förmodligen inte alls är vad som sagts, egentligen, är bland annat det som kom upp angående mina diagnoser; Att de inte alls skulle röra sig om att jag är Bipolär eller har ADD.
Jag minns inte exakt vad som sas i sammanhanget, naturligtvis, men det jag tagit fasta på är att mina diagnoser skulle vara felaktiga och att det ”bara” skulle röra sig om en tillfällig depression.pink_rose.gif_480_480_0_64000_0_1_0 (2).gif
Jag tror inte alls att det var så läkaren menade, men det var så jag uppfattade det! Och då, med detta sagt, så drar ett annat filosoferande igång i min skalle! För eftersom det stör mig att de vill avskriva mig mina diagnoser, så måste det ju vara så att jag helt enkelt har ”blivit mina diagnoser” och att jag har dem att skylla på när jag inte fungerar eller när jag inte uppfattar min omgivning korrekt. Det var ju det jag inte ville!
Eller… det skulle kunna vara så att jag hunnit fram till ett accepterande och funnit ett godkännande rent intellektuellt och i magtrakten, att jag har dessa diagnoser, och att det är av den anledningen som de där meningarna stör mig? Det tål att tänka på… Vad är korrekt och vad riktigt?
För övrigt sa min Boendestödjare, vilket jag såg mig nödbedd att mejla henne om igår, någonting om att jag skådespelade, var dramatisk och teatralisk.
Hon sa också, efter vårt möte med Psykiatrin, någonting om att att det handlade förmodligen mer om psykologi i mitt fall och att det förmodligen inte alls rör sig om psykiatri och någon typ av ”störning” eller diagnos, utan att samtalsterapi och KBT-terapi skulle vara den bästa och ultimata lösningen för mig…
Och även detta är taget helt ur sitt sammanhang!
Vad hon sa före och efter de där orden minns jag inte alls, men det som lyser upp och sticker ut i mina ögon är att jag skulle vara en bra skådespelare och dramatiker!? Det sticker ut och brinner som fan, i mitt minne och i mina ögon!
Och att det ”bara” skulle röra sig om min geggiga uppväxt i mitt fall av dåligt mående irriterar mig också, eftersom jag haft fler och andra svårigheter i livet än vad gamla patetiska barndomsminnen, vilket egentligen inte heller är att förakta i och för sig, skulle kunna ge ett övergripande svar till.
Och det märkliga är att jag med mitt förnuft och klara, tydliga och medvetna intellekt, begriper att jag missuppfattat vad som sagts, att jag missat hela kontexten av meningsutbytena och att jag tolkat dem som jag vill, men att få det att falla in i min själv, ner imagen och in i mitt hjärta som en sanning, det är en helt annan sak!

bild.jpgJag kan ”hålla på” och intellektualisera allt, alla och hela min omgivning och jag kan uppfattas som förnuftig och genomtänkt, men mitt hjärta och min hjärna samarbetar inte!
Jag kan säga att jag inte bryr mig om… att det inte spelar någon roll eller att jag ”skiter i vilket”, men det gör jag ju inte!
Jag försöker ”låtsas som om” att det skulle vara okej och att det inte stör mig, eftersom jag ibland tror att det kan bli till en sanning i magen, men allt som oftast tar själen över och vrålar efter bekräftelser, förklaringar och smeksamma ord, så att jag själv förstår med hela mitt väsen att jag faktiskt missuppfattat saker och ting…
Jag tolkar som jag vill!
Jag lägger ofta fel saker och värderingar i det ord som uttalas!
Jag läser av och plockar upp det som andra säger mig, ordagrant, och jag begriper mig inte på skämt alla gånger och jag är oerhört lätt att vilseleda och skrämma… Så… jag måste reda ut det här och jag måste fråga, förklara och be om tydlighet, för det växer till sig i mitt huvud och blir till ett jättemonster under natten och det går bara inte att avfärda! Det är högljutt och skrikande i skallen! Jag kan få tyst på det om jag ser till att få bekräftelse och förklaringar…
Det är inte klokt vad jag ”håller på”, men somligt har jag ju lösningar till och jag vet hur jag ska göra för att kunna frikoppla mina grubblerier, så det är bara att skrida till verket och göra vad jag kan för att finna lugn och ro… På’t igen bara!

Tack för ordet min vän!
Var rädd om dig därute och se dina medmänniskor! Bjud på ett leende idag och var schyssta emot varann därute! 
På återläsande och tack för din uppmärksamhet!
Väl Mött / Arthur

 

1 tanke på “Jag har tänkt mycket på vad som sas under mötet i Onsdags med Psykiatrin… Somliga ord och några få meningar faller liksom ut ur sina språkliga sammanhang… Jag tolkar ord och meningar på helt ”fel” sätt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s