Utsidan behöver nödvändigtvis inte återspegla insidan!
Man vet egentligen aldrig hur människor mår, hur de har det eller vilka svårigheter de har, när man möter dem flyktigt i kön på ICA eller i hissen på jobbet.
Somliga människor ser man förstås direkt, av utsidan att döma, att det inte står rätt till och att de har oerhört svårt att hantera livet, emedan andra fungerar alldeles utmärkt, ser snygga, välvårdade och schyssta ut, men funderar över döden under hela dagen.
En del människor tror vi att vi kan döma ögonblickligen när vi möter dem och vi tror att vi vet hur det är och vilka de är!
Utsidan avgör hur vi bedömer andra! Det är gjort på någon sekund eller två. Jag gör det och även du gör det, per automatik skulle jag tro!
Själv har jag alltid varit noga med att vara hel, ren och se någorlunda schysst ut. Fasaden. Det yttre. Det som syns. Det som betraktas.
Jag har alltid tyckt om att försöka vara så välklädd och ”hel” som jag bara kan. För övrigt är det ett sätt att upprätthålla någon typ av mående och fasad. Det är ett sätt att vara presentabel, rumsren och vårdad.
Med mitt mående är det en nackdel. Är man i en nedstämdhet eller i en depression, så är det inte alls till ens fördel att anstränga sig till det yttersta för att vara ”snygg”. Han sa så, läkaren, som jag mötte för över två veckor sedan på Rosenlundssjukhus. Inte ordagrant förstås, men med vackrare ord i sin medicinska kommentar…
Vi skulle ha setts igår igen, jag, läkaren och min boendestödjare, men det var fel-bokat. Jag och min boendestödjare kom till Rosenlundssjukhus i ogjort ärende. Fast… helt ogjort ärende blev det ju inte, för vi avnjöt en kaffe tillsammans och samtalade om de övriga görandena som vi och jag måste ta itu med! Och vi pratade om mitt mående, min situation och min ekonomi. Så det var inte alldeles ogjort att vi möttes, det blev bara inte som vi tänkt. Det blev annorlunda, dock bra och konstruktivt!
Foto; Per Lundström
Återigen vill jag skriva några rader om det där med relationer.
Jag tycker att det är svårt.
Jag försöker att upprätthålla de få relationer jag har och jag tycker att jag gör mitt bästa för att orka, vilja och önska sällskap och umgänge, men det är jobbigt.
I min värld blir det krav. Arbetsamt.
Det blir grubblerier och det blir till måsten.
Min osäkerhet och min självkänsla får mig ständigt att tro att jag inte duger, att jag inte är okej och att jag hela tiden är besvärlig, omöjlig och förbannat tråkig. Jag blir gärna undvikande. Jag isolerar mig gärna och jag upplever själv att jag blir vag och ”kringgående”, i relation till andra.
Jag försöker att vara ärlig och rak. Jag anstränger mig för att reda ut och reda upp saker och ting och jag frågar… Jag försöker att lämna så mycket som möjligt av mina funderingar och mitt självförakt åt sidan, och jag gör det när jag hör efter och ställer frågor kring min egen osäkerhet och mina egna hjärnspöken. Det är ett heltidsjobb ibland. Emellanåt blir det dygnsarbeten i huvudet av allt och jag känner själv att jag inte orkar, vill eller ens har lust att försöka hålla mina relationer levande.
Jag upplever att jag är bäst ensam, att jag fungerar utmärkt själv, för med detta undkommer jag alla de där trassligheterna med förmodade besvikelser, frustrationer och frågetecken.
Min få vänner vill ses och umgås.
Mina kompisar vill träffas och ta en promenad och jag… ja, jag blir frånvarande och vill inte, dels för att orken tryter, men också för att det skapar ”problem” för mig; ”Hur ser jag ut? Hur upplevs jag? Pratar jag för mycket? Är jag för melankolisk? Är jag trist och tragisk? Tillför jag något? Vem är jag och hur uppfattas jag? Duger jag? Är jag schysst och okej”… Det blir orkaner av det där. Det blir till spiraler av tankar och jag sugs med i det, vare sig jag vill eller inte…
Och det här återfinns och återspeglas även i min kärleksrelation.
Detta gäller även min man och bästa vän…
Jag har svårt med kärlek. Jag har det arbetsamt med att vara uppskattad och omtyckt. Jag har svårigheter att känna mig attraktiv och avhållen, för jag kräver en del bekräftelse och i min kärleksrelation får jag inte det, upplever jag!
Och egentligen… det är en fråga om acceptans från min sida, eftersom jag inte anser att jag kan kräva eller försöka att förändra min man och bästa vän, eller andra människor för den delen, så är det acceptans som gäller.
Och han i sin tur upplever att han bekräftar och älskar mig, men jag är av en annan åsikt och har en annan känsla. Och jag tänker att jag får lov att godta hans person och hans sätt att vara. Det är okej. Det måste vara okej och det är förmodligen jag själv, återigen, som bebos av hjärnspöken och ältande monster i skallen. Det gör det inte bättre att jag älskar honom så in i norden, emedan jag själv inte duger till…
Jag önskar dig en skön dag och en bra Fredag! Var rädd om dig och på återläsande.
Väl Mött / Arthur
Vardagliga Anteckningar... 