Människor vill inte veta. Människor vill inte ta del av geggan. Det är svårt för andra att ta del av trasiga själars överlevnad, för det skrämmer och väcker anstöt.

Att berätta och prata om psykisk ohälsa.
Det som är så svårt. Det som är så tungt och ibland outhärdligt.
Att känna sig utanför, vara överlevande.
Leva på övertid.
Att skriva om det som är oacceptabelt, obehagligt, sorgligt och som värker sönder själen.
Den där ständiga oron att inte passa in, att vara i vägen, att vara FÖR nedslagen och för att inte vara bra nog.
Att inte duga. Att vara kass. Dålig. Ful.
Oron att inte få plats….

Det finns ett motstånd och en ovilja hos gemene man att hantera och förkovra sig i andras livskriser och deprimerade människors gnagande känsla av att inte vilja längre.
Människor vill inte veta.
Människor vill inte ta del av geggan.
Det är svårt för andra att ta del av trasiga själars överlevnad, för det skrämmer och väcker anstöt. De vill inte att de spiller över på deras egen vardag och tillvaro.
Det luktar.
Det smakar beskt.
Det ser jävligt illa ut, att vara deprimerad och melankolisk.

Sida upp och sida ner, har jag skrivit och berättat om mitt eget inre kaos och hur jag upplever svärtan i tankarna och i min själ.
Jag har skrivit om döden, att inte vilja leva längre, men ändå vilja veta vad framtiden har att ge… Inte våga ta steget…
Vill inte leva, men inte heller dö….
Jag beskriver och försöker att återge hur den där skavande och gnagande känslan ser ut, upplevs och hur den är, rent fysiskt också, och jag har med ord försökt att återge för dig och andra hur den mörka sidan av livet upplevs och hur den är.
Det är inte alltid okej i andras ögon.
Det är fortfarande tabu och till viss del olovlig mark att beträda, och ändå… ändå lever fler medmänniskor idag på gränsen för vad de klarar av psykiskt, än vad de någonsin gjort tidigare! Pressen är stor och samhället kräver mer och mer av människorna. Många av oss passar inte in och många faller igenom. Andra kämpar på, för att upprätthålla någon typ av livsstatus.
Det är dags att sticka hål på det där!
Det är dags att rensa luften och börja prata om döden, döendet och längtan efter den.
Det börjar bli hög tid för oss alla att våga ge trötta själar mer utrymme och mer plats, för det blir inte osynligt för att vi undviker att tala om det och dessutom måste samhället bli bättre på att ta hand om och vägleda de som kommit vilse i tillvaron.
Psykiatrin och den psykiska ohälsan… Psykiatrin och sjukvården… Det som inte alls fungerar, de som inte vill ta ansvar och det som är så oerhört felbalanserat i samhället. Vi kräver mer och mer och vill ha mer och mer, men skyddsnätet när brustna hjärtan inte orkar mer, fungerar inte.
De som mår riktigt dåligt tillhör B-laget. De utkonkurrerade, de räknas inte längre. Osynlig, försvinnande och undvikande.
Och jag? Jag lever ännu en dag till. Skriver ytterligare om hur tillvaron ser ut när gyttjan är som grisigast och jag tror ännu att det bli ordning en dag. Det måste bli ordning och reda, även för mig.
Döden skriker inte i huvudet på mig idag och med det skrivet, så är det faktiskt en ganska okej dag.
Jag lever fortfarande. Jag älskar ännu. Jag är människa, även om känslan säger annorlunda och jag har ännu ett hopp… Min nya måttstock? Så länge vardagen och livet inte ockuperas av döden och livsleda, så är det en okej dag. Just nu får jag vara nöjd med det…

Väl Mött / Arthur